IFK:arna som blev kvar: Sulo Vaattovaara: “Lovade att löpa från Linköping till Norrköping”
250 allsvenska matcher i IFK Norrköpings tröja mellan 1988 och 1997. Sulo Vaattovaara är femma på listan över flest spelade matcher för Peking. Stort och respektingivande i sig – men “Sulan” var inte bara en pålitlig mittback som bar lagkaptensbindeln.
Han var en vinnare.
Cupguld 1988, 1991 och 1994.
SM-guld 1989.
- Det finns även en vinst i Hallsvenskan med där också, skjuter 62-åringen in när han får de vunna titlarna i Kamraterna uppräknade för sig.
Är du nostalgisk?
- När jag kommer till Parken. Då kan jag känna de nostalgiska vindarna. När man kommer in på arenan så minns jag hur det var att kliva ut till match. Jag har tidningsutklipp någonstans i en kartong i garaget. Den kanske jag tar fram och tittar på närmare lite senare. Det är en stolthet att veta att man bidragit till IFK:s samlingar, säger “Sulan”.
Som har rötterna långt upp i Tornedalen på den finska sidan. Mamma, Sulo och hennes bröder flyttade till Torshälla för att jobba på bruket. Sulos bror flyttade till Gällivare och pratade med Gällivare SK om brorsans färdigheter.
- Då hörde de av sig. Jag trivdes bra i Norrland och tänkte att jag lika gärna kunde spela ett tag. Jag tränades av Hans “Niemisel” Sandberg i Gällivare SK. Han hade tidigare spelat för Bajen och tipsade Hammarby om mig. Det blev fem säsonger i Hammarby, minns 62-åringen.
Han och frun, Monica Vaattovaara, väntade barn och diskuterade om det var dags att lämna Stockholm.
Ett samtal från Tommy Wisell påverkade beslutet – och det blev en på alla sätt lyckad värvning.
- Det var ett par klubbar som ringde och checkade av läget och då kände vi att det var dags att flytta. Skillnaden mellan Hammarby och IFK var att IFK hade en annan historik. Fler guld. Det var en annan press på spelarna här, det kände man av. Det var större krav från omgivningen att göra resultat men också roligt att komma till en förening som strävade efter att vara bland de bästa i Sverige, minns Sulo som idag bor norr om Svärtinge.
- Ristvägen upp i skogen. Det finns stunder när man inte hör någonting. Vi trivs bra här. Det fanns en tid när vi diskuterade om vi skulle flytta tillbaka norrut, men med barnen som är uppväxta här i Norrköping och att vi har vårt liv här har gjort att vi stannat och vi trivs.
Vad var dina styrkor som spelare?
- För att vara på den tiden så hade jag skaplig teknik. Jag var ingen speedkula. Jag fick lära mig att läsa spelet i tidig ålder. Jag hade en bra passningsfot.
- Jag tog en plats ganska omgående. Jag började som mittfältare, sedan blev jag högerback och sen mittback. Mina styrkor var att jag hade en skaplig teknik för att vara på den tiden. Jag var ingen riktig speedkula så jag fick lära mig att läsa spelet i tidig ålder. Jag hade en bra passningsfot.
Vad säger det om din relation till IFK att du gjorde 250 matcher och tio säsonger?
- Att jag känner för klubben på ett speciellt sätt. Idag är det inte lika vanligt att man är kvar så länge. Vi som spelade då lirade tillsammans i sex-sju år i regel. Det bygger också upp en styrka.
När Kamraterna fick sista ordet i ett gulddrama mot Malmö FF 1989 kom landets bästa fotbollslag från Norrköping. IFK vann straffläggningen – utan att Sulo Vaattovaara var på planen.
- Avstängd, suckar han. Jag hade fått en varning som jag inte hade uppfattat i första halvlek. I andra halvlek har Malmö en frispark och jag går för tidigt mot skytten och får, vad jag tror, är min första varning men det är min andra och rött kort på det. Då blev jag chockad. Jag trodde det var Göran Holter som hade fått den första varningen.
- Ja, det kändes taskigt men det gick ju bra ändå. Jag minns att Janne Karlén trixar med bollen och får en halvträff i ena hörnet på straffen som vi vinner på. Det var härligt.
Och festen efteråt?
- Jag var inte med på bussen hem. Jag skulle på en friskvårdsutbildning i Stockholm dagen efter och behövde ta flyget från Malmö, men det var inget större firande här då. Det var inte så att Tyska Torget fylldes på den tiden som de gjorde 2015.
Under tiden i Stockholm kombinerade Sulo fotboll med att utbilda sig till polis. Ett yrke han hade under hela IFK-tiden.
- Jag började som polis 1985. Jag jobbade som kvarterspolis och sen närpolis. Jag jobbade inte 100 procent, men det var så det fungerade då – alla jobbade. Någon kanske var smart och studerade.
Idag är den forna mittbacken en flitig besökare på PlatinumCars Arena när IFK spelar och Sulo följer även sonen Kims framfart som huvudtränare i IF Sylvia. Sulan sitter också i styrelsen i Sällskapet Äldre IFK:are
- Curvan är det som jag är mest avundsjuk på. Det var i matcherna mot Göteborg, som krigade mot om guld mot, som det var 17-18 000 på matcherna. Jag tror att vi kryssade två matcher mot Göteborg. Hade vi haft trycket från Curvan så kanske vi hade vunnit dom. Curva Nordahl är en kraft, menar Sulo.
Hur betygsätter du din karriär?
- När man blir äldre så blir man tacksam på ett annat sätt. Jag är glad att jag har fått vara med på den här nivån. Sen vet jag att det finns flera nivåer till, men jag är nöjd med det fotbollsliv jag haft.
När den fina karriären som spelare var över för Sulo så hittade han så småningom tillbaka till föreningen som ledare. Först i en roll som Tipselittränare tillsammans med Kent Hellström och senare som assisterande till Mats Jingblad.
- Jag hade lovat att om vi gick upp det året, 2007, så skulle jag springa från Linköping till Norrköping. Det gjorde jag också. Ett maraton. Det enda jag någonsin kommer att springa. Jag fick skjuts till Linköping och sprang gamla Linköpingsvägen via Norsholm och förbi Lövstad. Jag klarade av det men det var jäkligt segt sista biten kan jag säga, skrattar Sulo.
I OS i Seoul 1988 hade IFK Norrköping inte mindre än tre spelare med i den svenska truppen. Ett minne som Sulo håller högt.
- Det var en upplevelse som växer med tiden. När man är mitt uppe i det så njuter man inte av det på samma sätt. Själva resan, om vi börjar där med OS-kvalet, var riktigt roligt. Vi mötte Spanien och slog ut dom i gruppspelet. Frankrike var också med i vår grupp. Peter Lönn och Janne Hellström var med i samma lag. Det visar vilket bra lag IFK hade.
