IFK:arna som blev kvar – Nikola Tkalcic: “Mitt andra hem”

I “IFK:arna som blev kvar” möter du profilerna som gjorde ett avtryck som spelare och blev kvar i staden efter karriären. Först ut: Nikola Tkalcic. 

Första mötet med IFK Norrköping var inte det roligaste. Det kunde rent av haft en avskräckande effekt. Nikola Tkalcic satt på läktaren i Kalmar och följde nyfiket laget han snart skulle inleda ett provspel hos. Vad kroaten fick se? Ett hemmalag som krossade IFK Norrköping med 5-0.

• Dagen efter väntade första träningen. Jag minns att det var i Teknikhallen för de som inte spelade mot Kalmar. Jag var nervös och ovan att spela på konstgräs, minns Nikola som var 21 år vid tillfället.

Han gjorde inte bort sig.

Janne Andersson valde att satsa på den kvicke högerbacken som skrev på ett kontrakt som sträckte sig året ut. Vi kan kalla det för en mjukstart i IFK. Ett inhopp borta mot Mjällby (0-0) var vad Nikola hann med att göra debutsäsongen.

•  Jag var inte så bra på engelska och ganska blyg. Det var en trygghet att ha Armin Tankovic och Astrit Ajdarevic som pratade samma språk. Dale Reesé fru tog också hand om mig. Hon är från Kroatien. Det är klart att det var en omställning. Jag kände ingen här men trivdes med en gång, fortsätter den före detta IFK-spelaren.

När det fanns ett erbjudande på bordet att skriva på för tre år så var det självklart att ta det.

I en konkurrenssituation mot Bobbie Friberg Da Cruz och David Boo Wiklander om högerbacksplatsen så var det långt ifrån givet att starttröjan skulle gå till Nikola.

Det året, 2012, slutade IFK på en stark femteplats, bara sju poäng efter svenska mästarna IF Elfsborg.

• Jag anpassade mig mer och mer till konstgräs. Jag gjorde mål borta mot Örebro (1-0) och matchen efter, hemma mot Gais, gjorde jag två mål. Sen kom Elfsborg hemma när jag tyvärr skadade mitt knä. Det var två matcher kvar av säsongen. Jag fick en spark och vred knäet. Det hände redan efter fem minuter.

Det konstaterades att korsbandet i vänster knä hade trasats sönder. Nikolas andra svåra knäskada, i samma knä. Den första kom i Kroatien när han precis tagit steget till seniorfotboll.

• Jag visste vad som krävdes för att ta mig tillbaka, men jag visste inte om det skulle ta fem-sex månader eller till och med längre för att det var min andra korsbandsskada. Jag fick bra läkarhjälp. Dale Reese och Peter Rockborn var suveräna. Efter fem månader var jag tillbaka. I april/maj 2013 spelade jag match igen, berättar Nikola.

Om comebackåret på planen, 2013, var ett bra år så var 2014 betydligt mer ansträngande. Det var först i slutomgångarna som IFK kunde säkra sin allsvenska status och Nikola satt med ett utgående kontrakt.

• Janne sa att han ville ha mig kvar. Jag var hemma i Kroatien och han ringde och erbjöd ett tvåårskontrakt. Jag väntade på IFK och att jag skrev på är det bästa jag har gjort. När vi började träningen 2015 så kände jag att det var en annan stämning. Att ”Florre” blev assisterande var viktigt. Han pushade oss och hjälpte till med massor av sin erfarenhet. Vi var i Spanien på läger och det kändes bra redan där. Det var en helt annan stämning, minns Nikola.

Och taktiskt fick du en annan roll?

• 2015 var jag på bänken de tre första matcherna. Sen frågade Janne om jag kunde spela ytter. Inga problem. Nicklas Bärkroth skadade sig första matchen och Janne testade ”Genta” (Gentrit Citaku) och ”Tess” (Tesfaldet Tekie). Sen testades jag där, det gick bra och spelade fram till sommaren när Bärkroth var tillbaka. Det var inga problem att ta steget. När jag var högerback så spelade jag offensivt. Jag visste vad jag behövde göra för att hjälpa högerbacken. Som högerback vet jag hur jag vill att min ytter ska stå. Det fungerade bra med Linus (Wahlqvist Egnell).

Fann du en annan dimension i ditt spel med positionsbytet?

• Exakt. Även om du tappar bollen eller går bort dig så är du inte siste man på samma sätt. Som högerback är det farligt, men här finns det folk bakom. Det gick att ta större risker.

IFK Norrköping chockade hela fotbolls-Sverige med att gå hela vägen och firade som svenska mästare i Malmö.

• Grabbarna från stan och Curva Nordahl. Det rullade på och jag spelade 27 matcher. Under säsongen fick jag spela vänsterback.  “Trasten” spelade vänsterytter och klev in centralt så jag hade hela kanten. Det var en ganska offensiv roll. Det fungerade bra. Motståndarna fick problem med Traustason i mitten. Det fungerade riktigt bra.

Och Curva Nordahl som växte och växte?

• Ett lyft. Det kom fler på matcherna. Det blev ett annat sätt att supporta oss. Det dröjde innan vi gjorde mål mot Curvan minns jag. Det var en lättnad när väl första målet kom men det var nästan som en förbannelse först. Emir missade straff mot Åtvidabergs och missade även returen, men sen kom han verkligen igång och gjorde 21 mål den säsongen.

Hur var det att spela 2015?

• Vi visste att vi kunde spela samma fotboll mot alla lag. Oavsett vilka vi mötte. Vi ändrade inte någonting, utan körde på på samma sätt. Matchen i Malmö var en speciell känsla. Det går inte att beskriva. Vi sov i Lund. När vi kom till matchen, det var då vi märkte att det var speciellt. Det bubblade. Sen när matchen började så glömmer man allt annat. Det var bara att köra och när Rosenberg (Markus) fick rött kort så var det fördel oss. När Emir gör målet och jag firar med Emir och Kamara, ha ha. Jag skrattar bara jag tänker på det. Efter 1-0 så hade vi koll. Det handlade inte om att göra något dumt. I halvtid fick vi höra vad det stod i Göteborg, att Kalmar ledde. Det bara flöt på. Malmö fick ett rött kort till. Sen gjorde “Trasten” 2-0 och det var klart. Det var svårt att ta in. Så mycket känslor.

Året efter åkte Nikola på en ny skadesmäll. Tredje korsbandsskadan.

• Göteborg borta. Den gången landade jag fel efter en knuff men fick inte så ont. Dale kollade till mig. Jag tror att han visste, men han ville inte säga något. Nu var det högra, de tidigare två var i vänster knä. Jag skickades till Stockholm. På vägen hen ringde de och sa att korsbandet var av. Det var jättetufft att acceptera, men jag har gjort det två gånger innan och visste att jag behövde göra det igen.

Det har varit så otroligt mycket högt och lågt i din karriär.

• Mm, mycket otur med skador men jag är glad att jag kunde få en så fin karriär. Det är svårt att säga, men det kanske gått en helt annan väg. Det vet man aldrig.

Varför har du stannat kvar i Norrköping?

• 2017 skickade jag in papper för att bli svensk medborgare och fick svar 2020.  Jag träffade min fru här och ville stanna i staden. Jag trivs bra här. 2021 sommaren blev jag svensk medborgare. Det är fint. Jag ångrar ingenting. Alla accepterar mig här. Jag följer IFK och ser alla matcher jag hinner. Det är alltid speciellt att gå på matcherna. Svärfar är stor IFK:are. Norrköping är mitt andra hem. Jag är i Kroatien några gånger per år, min familj bor där.

Till vardag jobbar Nikola Tkalcic på Kycklingkebaben i Mirum Galleria där han är delägare.

• Det passar mig jättebra. Ett jobb jag gillar, säger han med ett leende.

Lyssningstips: Janne Andersson tio år efter SM-guldet