IFK:arna som blev kvar – Thomas Lindh: “Jag är en social ensamvarg”

I arbetshandskar, med verktyg i nävarna och Vikbolandsluft i lungorna trivs Thomas Lindh bäst.

Läs också: “Nikola Tkalcic: “Det är mitt andra hem”

På gården bland de egna hönsen, omgiven av skog och odlingar har Thomas Lindh stadgat sig tillsammans med sambon Karin och sonen Axel, tre och ett halvt år.

• Jag är en stadskille i grunden, men ju äldre jag blivit ju mer ogillar jag folk om man nu får säga så. En social ensamvarg. På jobbet gör jag inget annat än att prata och ha möten. Där får jag min dos mättad. Hemma är det 50 meter skog mellan oss och närmaste granne. Det tog ett år innan grannen kom förbi: ”Vi kanske ska hälsa…”. Jag trivs jättebra här ute, bättre än vad jag trodde, säger Thomas Lindh.

Som lystrade till Magnusson i efternamn när IFK Norrköping värvade den reslige försvararen inför säsongen 2006. I en tid när IFK sökte och försökte ta sig från Superettan upp i det allsvenska finrummet såg Peking en försvarare att luta sig mot.

Ett klassiskt mittbacksämne som hade förmågan att spela fysiskt och som inte var helt obekväm med boll.  IFK fick också en färgstark personlighet som inte tvekar att säga vad han tycker och tänker.

2006-2008 var skåningen IFK-spelare. Det innebar både spel i Allsvenskan och Superettan. Framgång och avancemang – och ett dystert 2008 där Kamraterna åkte ur.

• IFK hade haft det kämpigt i Superettan i många år när jag kom. Återtåget som kom av sig och inte kom fram. För mig var det en nytändning. Många bra killar. Jag och David Nordbeck var här samtidigt och blev kompisar redan direkt. Magnus Jonsson, målvakten, var en bra karaktär. Patrik Svensson var redan i IFK när jag kom. Mikael Roth stannade. Många sköna människor, minns Thomas.

Det är med goda minnen du ser tillbaka på IFK-tiden?

• Två jättefina säsonger, till att börja med. Jag var ordinarie nästan hela tiden, men för laget var det mycket upp och ner. Sista året så var det turbulent. 2006 slutade vi fyra. Året efter var vi helt dominanta och vann. Sen gjordes det missar i värvningarna när vi gick upp.

Vad sticker ut?

• Festen när vi gick upp, 2007. Vad var det 10 000 personer på torget? Vi var som kungar. Kortege genom staden när man vinner Superettan är inte så vanligt men folk hade törstat länge. Det var underbart att gå ut där på balkongen och se alla glada människor.

När Thomas Lindh lämnade Kamraterna efter tre säsonger så blev det olika klubbar fram till att kroppen sa ifrån. Bland annat spelade Lindh i IK Sleipner och Smedby AIS.

47-åringen från Filborna församling i Helsingborg har blivit Östergötland trogen.

• Jag gillar Norrköping. Jag bor där jag har min soffa och trivs varsomhelst, egentligen. Jag trivs bra och jag har byggt upp ett liv här nu. Det här är platsen jag har bott längst på i mitt liv. Jag gillar också Norrköping som idrottsstad. Intresset som finns här är mycket större än på andra ställen jag bott på. Jag trivs bra här helt enkelt och har byggt ett liv med jobb och boende.

Följer du IFK idag?

• Absolut. Jag ser så många matcher jag kan. Jag är inte alltid på plats men hörs ibland med Gardar Gunnlaugsson och David Nordbeck. Magnus Samuelsson träffar jag ibland via golfen.

Att lyssna på den före detta IFK-backens olika äventyr utomlands som fotbollsspelare är värt ett par egna kapitel. Thomas Lindh kan se tillbaka på omtumlande upplevelser i Ryssland, Italien och USA.

Det var på vippen att bli ett kontrakt med Bundesligaklubben Arminia Bielefeld – men övergången sprack i sista stund.

• Jag trodde det var klart. Jag fick meddelande från spelare i laget som välkomnade mig, men sen så sket det sig. De hade en mittback som var skadad, men det var inte så farligt som de befarat.

Då öppnade sig en chans att åka på provspel i Turkiet.

• Helt plötsligt, efter det var så nära med Bielefeldt, så höjdes ambitionen. Jag skulle träna med ett ryskt lag i Turkiet, som spelade i högstaligan. Jag var taggad, tränade som en idiot – men pajade hälsenan. Jag kunde inte åka på det provspelet.

När Thomas var och testade med norska Lilleström så var inte hälsenan läkt ännu och svullnade upp på kvällarna.

• Skadad skrev jag på för Höllviken som, fast jag var skadad, gav mig möjligheten att träna med dom. Det blev ett år att läka och försöka bli frisk. På sommaren ville jag lämna och hade intresse från Sundsvall och Hammarby, men då kom Svenska Fotbollförbundet in. Jag fick inte byta klubb inom Sverige tre gånger på ett år. Det var bara en annan svensk spelare i Ryssland då – en annan Norrköpingbekant: Jonas Wallerstedt, minns Thomas som testade i tio dagar med Saturn Moskva.
• Det var den enda liga där transferfönstret fortfarande var öppet. En fantastisk arena. Jättebra lag. Det var en ryss som tog hand om mig, som hämtade mig och kunde engelska bra. Han berättade att han just kommit hem från London. Vet du vem det var? Andrej Kantjelskis. Jag var där i ett par veckor. De erbjöd ett bra kontrakt. Jag bodde på en nedlagd krigsförläggning. 1,5 timme från Moskva och mådde mentalt dåligt. Pengarna har aldrig varit allt för mig. Jag åkte hem men fick betalt för den tid jag hade varit där. Jag fick en bunt med rubel. Hur fan ska jag få hem detta? Det sket dom i, men det löste sig. Då hade dessutom Wallerstedt lämnat och sen var det ingen svensk i Ryssland på många år.

Tillbaka i Sverige hörde snart Tony Martinsson av sig.

•  Jättekul, men jag hade aldrig varit i Norrköping mer än när jag spelat fotboll där. Jag tränade i oktober när säsongen var över. Jag hade en bra provträning, vi mötte Åtvidaberg borta och vann med 5-1. Michael Andersson (dåvarande klubbdirektör) ringde och bjöd upp mig igen. Jag gillade Micke som fan, seriös och professionell. Sen skrev jag på för tre år.

Berätta mer om din tid i utlandet

• Haha. Det finns hur mycket som helst. Jag var trött på fotbollen ett tag, men fick en förfrågan att spela för Taranto Sport i Serie C. Jag var i Thailand på semester och hade 14 missade samtal en dag. Jag ringde upp, det här var på måndagen, och på torsdagen åkte jag dit och på måndagen efter flyttade jag dit och skrev på för tre år. Jag har varit på mycket provspel genom åren, men varit kräsen och i andra fall inte fått något kontrakt.

Det blev bara ett år i Italien. Ett år som Thomas summerar med ett ord. “Kaos”.

• Innan hade jag varit på ett provspel i Grekland. Då var det också någon italienare som provspelade. Vi snackade och umgicks. Han avrådde mig från att åka till serie C i Italien. ”Åk aldrig dit”. Det sket jag i fullständigt. Jag älskar Italien som semesterställe. Men jag hade fyra tränare på ett år. Vi skulle upp till Serie B och Serie A. Det var en rik president som pumpade in pengar. Vi förlorade första kvalet. Då fick tränaren gå och säsongen efter fick tränaren gå innan vi hade kommit igång och spelat träningsmatcher. Det var en cirkus och så fortsatte det. Jag spelade lite. Satt på läktaren ibland. Vi som var utlänningar i laget fick sitta i ett eget omklädningsrum. Första träningen var på grus. Det var grus eller A-plan. Om det regnade så spelade vi på grus. Ingen kunde engelska. Det är en stor skillnad att semestra och bo i Italien. Efter det året sa jag i princip: ”Fuck it, vi drar hem”. Vi semestrade tre veckor som var underbara. Efter det flyttade vi tillbaka till Norrköping.

Även om Italien-tiden inte blev lyckad så var Thomas sugen på utlandet igen. Ett provspel med Carolina Railhawks i North Carolina lockade.

• Jag var där i två veckor på provspel och var i topptrim efter tiden i Italien. Jag har aldrig varit så vältränad. Vi mötte Chelseas U20-lag och det gick bra, men tyvärr hade Carolina för många utlänningar. Det var synd att det inte blev något. Då åkte jag tillbaka och vi bestämde oss för att stanna i Norrköping och då blev det Sleipner och sedan Smedby. Sen kom broskskadan. Jag har artros i båda knäna. Protes i det vänstra. Jag kan inte spring idag. Golf och bowling är vad som gäller. Jag är idrottsinvalid. Jag skulle inte kunna spela i Korpen ens.

Du verkar trivas med livet ändå?

• Jag var ganska blyg när jag var yngre. Dåligt självförtroende. Det hängde kanske ihop med min kalufs jag hade när jag var ung. Jag hade krulligt hår när alla skulle ha mittbena, men fotbollen och media har fått ur mig ur mitt skal. Det hjälper mig idag, säger Thomas Lindh.