125 IFK:are – Georg “Åby” Ericson
Han var delaktig i 10 SM-guld. Fem av dem som spelare, även om han bara fick guldmedalj två år. Fem av gulden tog han som lagledare – en roll som på den tiden innebar mycket inflytande. Han blev också förbundskapten och ledde Sverige till en femteplats i VM 1974 – samt skrev och framförde Sveriges officiella VM-låt (!) till turneringen.
Men han kom också att representera mindre bra sidor i den förening han tjänade och kom att älska. En frispråkighet som kanske inte alltid tjänade klubbens bästa. Kritik som lade sten på börda på en pressad förening. Men självkännedom saknade han inte:
”Min tuffhet har oftast varit påtvingad. Jag är definitivt ingen hårding. Jag har ett varmt hjärta, ett rätt labilt psyke, är en känslig person, lättrörd, lätt att glädja men också att såra”, skrev han i självbiografin ”Inlägg från Åby” 1977.
Georg Ericson föddes i Torshag 1919 och växte upp under knappa förhållanden. Han kallades oftast “Jojje”, spelade fotboll i Åby IF men växte upp till Sleipnersupporter, liksom de flesta på orten under 1920- och 1930-talen. Han hade aldrig några tankar på att hans fotbollskarriär skulle bära längre än till Åby. Därför var det med viss förvåning han som 19-åring mottog ett erbjudande om att spela för IFK Norrköping, ett lag han aldrig hade sett spela, förutom när de mötte hans hjärtas lag.
“På de matcherna var jag given åskådare och skrek mig hes på Sleipner. Det var drömlaget för mig. Hur märkligt det än kan låta så var Sleipner mitt favoritlag även när jag började spela i Kamraterna.”
Georg Ericson debuterade för IFK Norrköping den 21 maj 1939, i en match i andradivisionen mot Skärblacka. Det var även i IFK han fick smeknamnet “Åby” eller “Åby-Ericson”. I referaten beskrevs debuten som sensationell och han gjorde två mål. Han spelade som vänsterytter, hade två fina inläggsfötter, sköt bra och hade en förmåga att utmana försvararna ner mot kortlinjen.
Men han var tidigt skadedrabbad. I en match bröt han armen tidigt men spelade ändå klart och gjorde två mål. Vidare spelade han två matcher i det allsvenska kvalet mot Reymersholm med gipsad arm. Kort därefter skadade han menisken men undersöktes aldrig ordentligt. Först flera månader senare konstaterades att det bakre korsbandet var av.
Resten av karriären spelade Georg Ericson utan det bakre korsbandet, med ständiga smärtor och besvär. Han var ofta på gränsen till startelvan. Det här var före avbytarnas tid – så ofta fick han vara reserv och stanna i Norrköping när laget åkte på bortamatcher.
”Mitt hjärta och min själ fanns på Ullevi. Min kropp gick hemma i Norrköping och våndades. Det var nästan sjukligt. Och för min omgivning måste de där söndagarna ha varit en nästan lika olidlig plåga som de var för mig”, minns han i självbiografin.
Under en period lämnade Georg Ericson IFK Norrköping för IK Sleipner, för att få mer speltid och för att få spela tillsammans med Nils Liedholm. Men Liedholm gjorde det omvända klubbytet och gick till IFK istället. “Jojje” kände sig lurad, ångrade sig bittert, och ville tillbaka till IFK. Ett tidigare oförskämt brev från Ericsons sida till klubbledningen gjorde att han först nekades återinträde, men till slut accepterades han som medlem i kamratföreningen.
Säsongen 1947/1948 var “Åby” helt ordinarie och gjorde även en del mål. Lagkompisarna sa att han kunde vara aktuell för landslaget som skulle spela OS i London. Då var oturen framme igen. I en match borta mot IFK Göteborg kolliderade han med målvakten Henry Larsson. OS-drömmen gick upp i rök.
Som spelare uppnådde aldrig Georg Ericson sin fulla potential. Men tack vare sina motgångar på planen kunde han i stället utvecklas till en stor fotbollsledare. Hans egna besvikelser och nederlag gav honom människokännedom. Som 36-åring tog han över som lagledare i IFK Norrköping efter ”Nalle” Halldén. Tillsammans med tränarna Karl Adamek, Vilmos Varszegi, Vilém Lugr och Gunnar Nordahl ledde han IFK Norrköping under 1950- och 1960-talet. Facit blev fem SM-guld. Dessutom missade IFK Norrköping aldrig medalj så länge Georg Ericson var lagledare.
Men svensk fotboll förändrades under 1960-talet. Från och med 1967 slopades amatörbestämmelserna och det kom in mer pengar i fotbollen. ”Åby” var en av motståndarna till detta och erkände senare att det delvis var hans fel att IFK Norrköping började halka efter i utvecklingen.
I slutet av 1960-talet började han arbeta för Svenska fotbollförbundet och 1970 tog han över som förbundskapten. Men det hindrade honom inte att ha åsikter om sin gamla klubb. 1974 sladdade IFK i den allsvenska tabellen, och ”Åby” skrädde inte orden i Dagens Nyheter när han kallade spelarmaterialet för ”det sämsta sedan 1941”.
1974 ledde han herrlandslaget till och i ett av dess mest klassiska mästerskap, VM i Västtyskland. Hans fingertoppskänsla i laguttagningarna gav effekt och Sverige tog en femteplats. Ralf, Ronnie och ”Åby” blev hjältar med hela svenska folket.
Georg Ericson skrev och framförde även Sveriges officiella VM-låt ”Vi är svenska fotbollsgrabbar”. Under många år hade han extraknäckt som pianist och kapellmästare vid sidan av jobbet på Bråvalla Flygflottilj och uppdraget som spelare och senare lagledare i IFK Norrköping. Han spelade på hotell och revyer i både Östergötland och Stockholm. Under kvällarna vid pianot stärktes han i sin nykterhetsövertygelse och tog illa vid sig av det fylleri han fick uppleva.
”Vi är svenska fotbollsgrabbar” gavs ut till VM 1974, men låter idag snarare som något som kunde framförts under av någon av ”Tjadden” Hällströms revyer 20 eller 30 år tidigare. Som ett eko från en mer oskyldig tid. Och det var nog så att ”Åby” uppfattades som något mossig och passé framför allt i slutet av landslagskarriären. Några mindre väl valda uttalanden om militärdiktaturens Argentina i samband med VM 1978 förstärkte den bilden.
I mitten av 1980-talet blev Georg Ericson pensionär. Men han var en trogen besökare på Idrottsparken och tvekade inte att säga vad han tyckte om laget i sitt hjärta.
En del minns Georg Ericson som en gnällspik. Själv ansåg han att det var viktigt att spelarna skulle behålla fötterna på jorden och ville inte stämma in i översvallande beröm. Men i slutna rum kunde han hylla spelare oförblommerat.
Han var också kritisk – ibland kanske överdrivet – till just IFK Norrköping. Kanske för att han älskade klubben så mycket. Kanske för att han själv upplevde att han hade lidit så mycket som både spelare och ledare.
”Egentligen är jag nog en alldeles för vek person för att ha det stora ansvaret för vårt landslag i fotboll. Men med hjälp av mitt ’skådespeleri’ har jag klarat mig själv och ’ensemblen’ rätt hyggligt. Men ingen vet hur mycket jag lidit inombords. Av orättvisor jag inte förmått bekämpa, vid laguttagningar, vid svåra val, vid spelarbyten, vid förluster.”
En känslomänniska – kanske är det ordet som bäst sammanfattar Georg Ericson. En av IFK:s och Fotbollsveriges största ledare genom tiderna.
MÅRTEN MELLBERG
Artikeln baseras till stor del på boken “Inlägg från Åby” från 1977 av Georg Ericson och Åke Stolt. Stort tack till Tomas Junglander för faktakoll och information om bilderna.
Bilder:
- Sverige – Aston Villa: Tord Grip och Georg Ericson, förbundskapten i Sverige. Bildbyrån
- Georg “Åby” Ericson, f.d förbundskapten Sverige. Bildbyrån
- “Jojje” testar skott på Idrottsparken mot AIK 1944. På bilden även Knut Nordahl och Sven Person samt AIK:arna Harry Nilsson och Ove Karlsson.
- Knut Nordahl, Erik Holmquist, Georg Ericson på väg in mot cupfinal 1943
- Jojje o Smälla mot Djurgården
- Bian Arnell Lindberg Jojje
- Åby 1960