125 IFK:are – Sulo Vaattovaara
Sulo Vaattovaara föddes i Torshälla utanför Eskilstuna 1962 men värvades som 16-åring till Gällivare SK, där en släkting hade tipsat klubben om hans kvaliteter.
Som 20-åring gick flytten åter söderut, då till Hammarby IF. I Stockholm utbildade han sig till polis vid sidan av fotbollen. Det yrket skulle han ha vid sidan av fotbollen under nästan hela spelarkarriären.
Under 1980-talet spelade “Sulan” över 100 matcher för Bajen och gjorde även 25 U21-landskamper och fyra mål. I Hammarby var han lagkamrat med spelare som Billy Ohlsson, Michael Andersson och Peter Gerhardsson. Samt en viss Lasse Eriksson, som också skulle bli välkänd för Norrköpingspubliken.
IFK:s dåvarande sportchef Tommy Wisell var med om att ta Sulo Vaattovaara till Norrköping.
– Vi såg honom som en intressant spelare med ledaregenskaper. Sulo var följsam med bra blick för spelet och bra passningsfot. En spelande försvarsspelare.
För Sulo Vaattovaara lockade det att flytta tillbaka till landsorten igen. Han ville inte riktigt att barnen skulle växa upp i Stockholm.
– Jag tyckte också att IFK spelade trevlig fotboll, jag hade mött “Patte”, “Hella” och de andra. Det var ett bra fotbollslag.
IFK Norrköping hade med tränaren Kent Karlsson under 1980-talet byggt upp en profil som ett spelande lag där Sulo passade väl in. Detta under en period då många andra lag spelade en mer primitiv fotboll med mycket långbollar.
– Kent hade byggt ett spel som fungerade, passningsorienterat med mycket löpningar. Det var kul att spela helt enkelt, säger Sulo.
Sulo Vaattovaara blev en av stöttepelarna i det IFK Norrköping som var en stormakt i svensk fotboll under 1980- och 1990-talet. Det var ett lag som radade upp topplaceringar och vann Svenska cupen flera gånger. Det blev även ett SM-guld för Sulo Vaattovaara 1989 – även om han var avstängd i den avgörande finalmatchen på Malmö Stadion.
– Ja, det var ju synd. Eller det kanske var tur, man vet ju inte hur det hade gått då, skrattar Sulo.
Under det första året i IFK Norrköping spelade Sulo Vaattovaara emellanåt mittfältare. Annars spelade han oftast längre ner i banan.
– Han var väldigt bra både som högerback och mittback. Sen var han en oerhört fin person, mycket ödmjuk och en bra ledartyp, säger Tommy Wisell.
Sulo Vaattovaara var nästan aldrig skadad under hela sin karriär. Men när han väl skadades så var det vid fel tillfälle. Till OS i Seoul 1988 var han uttagen tillsammans med lagkamraterna Janne Hellström och Peter Lönn. Han hade spelat kvalmatcherna inför turneringen och varit med och slagit Spanien och Frankrike.
I turneringen startade han som högerback, men skadade sig i den första matchen mot Tunisien.
– Jag fick en stämpling och kunde inte fortsätta, säger Sulo Vaattovaara.
Vänsterbacken Roland Nilsson fick flyttas över till höger och Roger Ljung tog Nilssons plats till vänster. Det blev några fler landskamper efter OS med Sulo blev aldrig riktigt ordinarie landslagsman.
– Han var väldigt nära A-landslaget flera gånger. Jag minns att vi blev besvikna när han hamnade utanför truppen, framför allt till EM 1992, säger Tommy Wisell.
Det blev ändå några minnesvärda landskamper för Sulo Vaattovaara. Eller kanske framförallt en. Sommaren 1988 möttes Sverige och Brasilien i en vänskapsmatch. Sulo ställdes mot en spelare som skulle bli en av 1990-talets främsta anfallare: Romario.
– Det var en jävla match. Så underlägsen och bortgjord som jag kände mig i första halvlek har jag nog aldrig varit annars. Då förstod jag att vissa spelare rår man inte på, de har en nivå till i sig. Men vi kämpade på och kvitterade i andra halvlek, säger Sulo.
Även om landslagskarriären inte blev vad många hoppades på är Sulo Vaattovaara för evigt en legend i Norrköping. Han var lagkapten, tog fyra titlar och gjorde över 250 matcher för IFK. Endast tre spelare har gjort fler allsvenska matcher för IFK än Sulo Vaattovaara – Åke ”Bajdoff” Johansson, Jonas Lind och Bengt ”Zamora” Nyholm.
Enligt Tommy Wisell bidrog Sulos professionalitet till att han kunde hålla sig skadefri och därmed komma upp i så många matcher – trots att han inte spelade i IFK lika många säsonger som de ovan nämnda.
– Kanske hade han bra genetiska förutsättningar, men han skötte också om sin kropp. Träffar man honom idag ser han likadan ut som när han spelade, säger Tommy Wisell.
1998 spelade Sulo sin sista match för IFK Norrköping. Året innan hade föreningen tagit in Klebér Saarenpää – en ung försvarare som närmast kom från Djurgården. Han blev den som tog över efter Sulo som försvarschef i IFK. Spelarkarriären fortsatte sen i IF Sylvia innan flyttlasset gick till Gästrikland där han först var spelande tränare och senare huvudtränare i Sandvikens IF.
Tillbaka i Norrköping några år senare var Sulo Vaattovaara bland annat assisterande tränare i IFK en period 2005, och hade samma roll under Mats Jingblad några år senare.
Och en sista gång blev han faktiskt landslagsaktuell. Under en presskonferens på vintern 2008 berömde dåvarande förbundskapten Lars Lagerbäck Sulo för hans insatser under januariturnén någon månad tidigare. Stor förvirring uppstod innan journalisterna förstod att det vara en annan ”Sulan” – Hammarbys Suleyman Sleyman – som Lagerbäck blandade ihop honom med.
MÅRTEN MELLBERG
Bilder: Bildbyrån
- Med Hasse Eskilsson på landslagssamling 1988.
- I landslagsdressen mot Västtyskland 1990.
- IFK Norrköping 1993. Sulo är trea från höger på nedersta raden.
- Lyfter cupbucklan efter 4-3 mot Helsingborg, IFK vann matchen på Golden Goal.
- Mot Helsingborg 1997. Notera 100-års tröjan.
- Sulo som assisterande tränare till Mats Jingblad 2007.
