125 IFK:are – Jonny Rödlund
Vid första anblick låter det som en historia som berättats många gånger. Den om en ung fotbollsspelare som når framgång som väldigt ung, haussas av medierna och idoliseras av de unga supportrarna. Men framgången stiger honom åt huvudet, han lyckas aldrig ta de sista stegen, tappar suget och avslutar spelarkarriären i mindre klubbar långt från händelsernas centrum.
Stämmer ovanstående in på Jonny Rödlund? Jodå, till viss del. Men det finns fler nyanser i berättelsen.
Redan som 15-åring var Jonny Rödlund riktigt bra och debuterade i Norrettan (en av divisionerna under Allsvenskan) i Västerås SK. Jonny var snabb, hade bra teknik men framför allt bra spelförståelse. Han togs ut i pojklandslaget och värvades snart av Anderlecht. Att svenska tonåriga fotbollsspelare gick utomlands var vid den här tiden extremt ovanligt, men i den belgiska klubben fanns faktiskt en annan svensk: Pär Zetterberg.
Jonny Rödlund trivdes aldrig i Belgien. Spelarna var hårt hållna och det var svårt med språket. Men under en pojklandskamp i Birmingham upptäcktes han av Alex Ferguson och skrev istället på för Manchester United 16 år gammal, som första svensk någonsin.
Det gick bra i United, han tränade med A-laget ett par gånger i veckan och allt såg lovande ut. Men det fanns ett problem. Eftersom han inte hade spelat någon A-landskamp fick han inte arbetstillstånd i Storbritannien. Det engelska äventyret tog därmed slut.
I mars 1989 anslöt Jonny Rödlund istället till IFK Norrköping. Han gjorde en minst sagt imponerande debutsäsong. 17 år gammal spelade han majoriteten av matcherna i Allsvenskan och samtliga fem i SM-slutspelet. Han gjorde det som central mittfältare i laget som blev svenska mästare. Att IFK Norrköping värvat en supertalang stod helt klart.
Jonny var en elegant lirare med väldigt bra teknik, fint löpsteg och kondition att jobba framåt och bakåt. Trots att han var rätt tunn tvekade han inte att gå in i närkamperna. Han hade också fördelen att spela tillsammans med två riktiga klasspelare – först Igor Ponomarev och sen Jevgenij Kuznetsov – som gjorde hans jobb lättare.
Det var inte bara som fotbollsspelare Jonny Rödlund gjorde avtryck. Hans berömmelse nådde utanför planen och tidningarnas sportsidor. Tajmingen för hans genombrott var egentligen perfekt. Han slog igenom i en brytningstid, där vi lämnade det gamla Sverige bakom oss och skulle träda in i en ny, levnadsglad och mer individualistisk tid. Jonny Rödlund blev en symbol för någonting nytt. Ett 1990-tal där populärkultur slog igenom på bred front.
Jonny var en del av det nya – MTV, hyrvideo, märkeskläder, jordnötsringar, Coca-Cola och tidningen OKEJ. Han var snygg och hade ring i örat, var frispråkig och porträtterades i alla möjliga tidningar – även sådana som främst riktade sig till tonårstjejer. Även lokaltidningarna förstod att många ville läsa om Jonny Rödlund.
– Media gillade väl att jag var ung och lite korkad. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, om jag köpte en ny cykel eller vad som helst, det stod om det i tidningen ändå.
Jonny var kanske aldrig IFK:s bästa spelare, även om han var bäst på plan då och då. Han blev däremot den största stjärnan. Efter träningar och matcher samlades gärna unga fans – framför allt tjejer – kring honom. Det stack kanske i ögonen på vissa, även om Jonny understryker att lagkamraterna aldrig sa någonting negativt.
– Tyvärr hade jag väl utseendet med mig. Det är klart att jag njöt av uppmärksamheten i stunden, men i längden sabbade jag nog för mig själv.
En del tror kanske idag att framgången steg honom åt huvudet. Hans gamla lagkamrater och tränare kan intyga att det inte stämmer utan minns en snäll, ödmjuk och hårt arbetande kille. Själv har han en annan förklaring till att han tappade suget. Efter genombrottet i IFK togs Jonny regelbundet ut i olika landslag, under en period spelade han både i U19- och U21-landslaget. Det blev helt enkelt för mycket.
– När jag var i väg med något landslag tränade mina lagkompisar hårt. Varje gång jag var borta tappade jag några procent i kondition, som jag behövde till min spelstil. Det blev lite mycket, säger Jonny Rödlund.
Några intensiva landslagsår kulminerade med OS i Barcelona 1992, där Jonny spelade samtliga matcher tillsammans med spelare som Tomas Brolin och Patrik Andersson. Han gjorde även två mål i turneringen. Men efter OS var det lite som att luften gick ur honom. Han kände sig mätt.
– Jag hade alltid älskat att spela fotboll. Men då var jag totalt ointresserad av att träna.
Jonny var inte given i startelvan längre – även om han spelade mycket. Samtidigt hade det börjat gå rykten om att han var mer intresserad av att vara ute och festa än att spela fotboll.
– Jag var inte Guds bästa barn. Jag var yngst i laget, satt oftast ensam och hade ingen tjej. Det är klart att man gick ut ibland. Men det var inte så att jag festade en massa.
Sommaren 1993 värvades han av Häcken. Men när de bytte tränare skar det sig. Det fick bli en omstart hemma i VSK. Två år efter att han spelat på Camp Nou med OS-laget och mött Torino med IFK ställdes han mot lag som Visby Gute och Spånga IS på Arosvallen.
– Jag ville hem och andas lite, säger Jonny Rödlund.
Men karriären tog fart igen. Efter en sejour i Degerfors skrev Jonny på för portugisiska Braga hösten 1995. Han hade ännu inte fyllt 24 år.
– Första tiden i Portugal var magisk, egentligen det bästa halvåret jag haft, säger Jonny.
Det pratades om att större portugisiska klubbar scoutade honom. Men då åkte han på en korsbandsskada. Än en gång fick Jonny vända hemåt.
Resten av karriären på elitnivå spelade Jonny i medieskugga. Västerås SK, Energie Cottbus, Beijing Gouan och Enköpings SK – det är inte direkt lag som storklubbar eller förbundskaptener följer med intresse. Det gick riktigt hyfsat för Jonny Rödlund ändå.
Den 26 maj 2000 spelade han som släpande anfallare inför 20 000 åskådare på Stadion der Freundschaft i Cottbus. Segern med 2-0 mot FC Köln innebar att Energie Cottbus var klara för Bundesliga säsongen därpå. Då blev det i alla fall en notis i tidningarna hemma i Sverige.
När han avrundade karriären i Skiljebo SK kunde han se tillbaka på en karriär med mängder av matcher, mål och landskamper på olika nivåer. ”Talangen som aldrig blev något” fick spela fotboll som professionell i fem länder, vinna SM-guld och cupen med IFK Norrköping och vara idol för åtminstone en generation tonårstjejer i Norrköping. Inte så illa ändå.
MÅRTEN MELLBERG
Bilder:
- Skriver autografer efter en landskamp 1990. Foto: Bildbyrån. 2) I IFK-tröjan mot Malmö FF 1989. Foto: Bildbyrån
- På Drottninggatan i Norrköping 1989. Foto: Björn Larsson/NT
- Träning med U21-landslaget 1992. Foto: Bildbyrån
- I IFK-tröjan 1992. Foto: Mikael Strand/NT
- SM-final mot MFF, 1989. Foto: Bildbyrån
