Stefan Thordarson: ”Farsan hade bara gett mig ledigt i två månader”

Detta är en av många texter från magasinet “Tillsammans är vi IFK Norrköping” som släpptes nyligen. Om du vill läsa mer finns magasinet att köpa för 59 kronor på ifkshop.se, i butiken i Linden köpcentrum och i kansliet. 

Om vi backar bandet så var IFK Norrköping inte Stefans första klubb i Sverige. Precis som farbror Teitur representerade han Östers IF.

Kommer du ihåg någonting från när du mötte IFK med Öster?

– Jag kommer inte ihåg några resultat men jag minns att vi hade det svårt mot IFK. Jag har minnen av att ha mött IFK här ute på Idrottsparken men inte mycket mer än så.

Efter tiden i Öster hann Stefan med att spela i Norge och Tyskland innan han skrev på för Stoke.

– Stoke var ett fantastiskt äventyr. Det var en rolig tid med häftiga minnen och jag hade Isak Bergmann Johannesons farfar som tränare.

Det finns några snygga mål från den tiden på Youtube.

– Ja. Det är ett långskott mot Charlton i Ligacupen, det var förlängning och jag hade ingen att passa så jag klippte till. Det målet gav 4-3 i förlängningen och blev omgångens mål i hela England.

– Ett annat av mina snyggaste mål i karriären är en frispark i en försäsongsmatch mot Liverpool.

Från Stoke vände Stefan hem till Island och IA Akranes. Det var därifrån han värvades till IFK Norrköping.

Hur gick det till när du kom till IFK i januari 2005?

– Min fru skulle plugga i Sverige, det var så jag började leta efter en svensk klubb. Min brorsa var också intresserad av att komma till IFK igen så vi ringde till ”Gädda” som jag kände från tiden i Stoke.

– Jag fick komma hit på provspel och tanken var att jag skulle testa med Trelleborgs FF veckan efter. Jag kände ganska snabbt att IFK ville ha mig och då var jag inte intresserad av att åka till Trelleborg längre.

Stefan förhandlade med IFK och det återstod bara detaljer att slipa på i kontraktet.

– Jag hade hoppats kunna skriva på innan jag åkte hem till Island men vi kunde inte komma överens helt. Jag sa att jag skulle åka hem men att det bara var att ringa om det gick att lösa de sista sakerna. Jag satt med telefonen i handen på Arlanda och väntade på att vända tillbaka till Norrköping för att skriva på och precis när jag gått på planet och stängt av telefonen så ringde IFK. När jag inte svarade ringde klubben till Arlanda istället som började ropa efter mig i högtalarna på flygplatsen men jag var redan på planet och på väg hem.

Kontraktet blev påskrivet men Stefans debutsäsong var tuff. IFK slutade på en sjundeplats i Superettan och han själv noterades bara för ett mål.

– Vi dög inte och vi hade inte ett lag som räckte till för att slåss där uppe i tabellen. Det var ingen rolig säsong.

Men du började redan då bli en publikfavorit?

– Jag hade ju en spelstil som jag märkte att folk gillade, att jag sprang och slet. Jag har alltid sagt att folk kommer hit och betalar inträde för att titta på oss, då vill man ge något tillbaka för pengarna och det minsta man kan göra då är att springa, slita och göra sitt bästa.

2006 var bättre och 2007 säkrades avancemanget till Allsvenskan. Stefan noterades för 12 respektive 10 mål under dessa säsonger.

– Jag har för mig att vi värvade typ 10 spelare när Jingblad tog över och det var många spelare med allsvensk erfarenhet, det gör ganska mycket. Det var nära att vi gick upp 2006 men det var aldrig något snack 2007. Vi behövde lite mer tid att spela ihop oss och den sista pusselbiten var när ”Sama” kom in.

– Gänget som vi hade där, det var så jäkla roligt alltså. Det gänget skulle jag vilja träffa minst en gång om året och bara skratta. Allihop!

I våras hade IFK Norrköping en medlemskampanj och la ut en film med dig i sociala medier. Den första som kommenterade den på Instagram var Gardar Gunnlaugson, har ni någon kontakt idag?

– Jasså! Det är inte så att vi ringer och snackar men vi är från samma by och springer på varandra hemma ibland. Vi har absolut koll på varandra.

Var den här tiden vid avancemanget din bästa tid i karriären?

– Ja, det kan jag lugnt säga. Att få vara med att ta klubben från svåra tider när man visste hur hela staden hade väntat på det så otroligt länge. Folket i Norrköping hade lidit och varit med om besvikelser år efter år. Känslan när vi var på Tyska torget efter den sista matchen är obeskrivlig och något man tar med sig i graven. Det är fantastiskt roliga minnen att se tillbaka på.

När IFK väl var tillbaka i Allsvenskan så lämnade du. Stämmer det att det var för att du själv tyckte att du inte skulle kunna ta en plats i laget?

– Ja. Jag var 33 år gammal och var jävligt sliten. Jag kände att jag inte skulle orka ta nästa steg och nå nästa nivå och samtidigt trodde jag att det skulle komma in någon som var bättre än mig. Men det kanske var fel så här i efterhand.

Mats Jingblads jakt på nya anfallare gick inte som det var tänkt och Kevin Amuneke hade brutit armen. Kort inpå den allsvenska premiären 2008 vände sig IFK till Stefan och för honom var det självklart att ställa sig till förfogande. Han kommenterade comebacken så här:

– Jag har väldigt mycket känslor för IFK och när det inte gått som föreningen tänkt sig med nya värvningar var det omöjligt att säga nej. Man kan inte säga nej till en förening som gett mig så mycket som IFK gjort.

Men några nya matcher i IFK-tröjan blev det inte. Den gången.

Vad hände?

– IFK skulle låna mig från Akranes men det gick inte. Lånet skulle bara vara på tre veckor och hade Akranes släppt mig så hade jag inte kunnat spela där igen förrän i juli – då är det inte mycket kvar av den isländska säsongen. Jag hade varit här i två-tre veckor och tränat men Akranes gick inte med på det till slut. Det var en stor besvikelse.

Comebacken dröjde istället till den 4 juli 2009. IFK Norrköping som var ordentligt indraget i Superettans bottenstrid reste till Stadsparksvallen och besegrade Jönköpings Södra. Stefan spelade 90 minuter och välkomnades tillbaka genom att den isländska flaggan tillsammans med ett hundratal skor hängde i nätet bakom det ena målet. Skorna i nätet var en självklar hyllning till Stefans protest mot ett rött kort i premiären 2007 där han efter en mycket tveksam utvisning helt enkelt ställde skorna framför domaren innan han lämnade planen.

Kommer du ihåg mottagandet du fick av IFK-supportrarna?

– Det glömmer jag aldrig. Jag tror att det var Mårten (Jacobsson, evenemangsansvarig i IFK) som gav mig en flaska som supportrarna hade gjort då också. ”Ta av dig skorna – bli på dojjan” stod det väl? Skorna i nätet, flaggorna – det här glömmer jag aldrig!

– Då var man taggad vet du. Fy fan alltså, det var en fantastisk match. Vi var en man mindre stora delar av matchen och ”Mitov” fick hoppa in när Nuredin Bakiu blivit utvisad. Vi vann med 2-1 till slut men jag trampade på tungan i slutet av matchen. Då var man rejält trött men det var riktigt roligt att sätta sig i bussen efter den matchen!

Efter nio spelade matcher och fyra gjorda mål vände Stefan hem till Island igen.

Du hade lovat dina barn att du bara skulle vara borta i två månader?

– Ja, så var det. Det kändes tungt men så var det bestämt. Och jag hade jobbet hemma också, farsan hade bara gett mig ledigt i två månader för att åka hit och hjälpa till. Vi hade klättrat några placeringar i tabellen också och det var inget prat om att jag skulle vara kvar längre.

När hösten tog formen av oktober återstod det fyra matcher av säsongen. IFK hade inte vunnit på de fem senaste. Då var Stefan tillbaka igen.

– Jag var på fjällvandring här hemma när ”Sama” ringde och frågade om jag kunde komma tillbaka igen. Kort därefter ringde ”Tonna” också. Jag fick sätta mig med familjen och farsan och alla ställde upp. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte gjort det.

Det här var en av de mest kritiska stunderna i IFK Norrköpings historia. Föreningen riskerar att åka ur Superettan men kontraktet säkras i säsongens sista hemmamatch. Stefan själv får syna domarens röda kort på tilläggstid.

– Det var mitt andra gula kort. Det var på mittplan och jag sparkar ner någon av ren otur, haha. Ren otur.

– Det var konstigt att kliva av planen då. Folket på läktarna ställde sig upp och applåderade när jag gick av planen och det har jag inte varit med om efter en utvisning förut. Det var jävligt skönt att vi säkrade kontraktet men jag var jätteledsen över att jag inte kunde åka med och spela den sista matchen borta mot Falkenberg.

– Min familj var här och hälsade på och såg den näst sista matchen. Då åkte jag med hem istället för att åka med till Falkenberg. Det ångrar jag idag, jag hade velat vara med den sista veckan också.

Tycker du att det är jobbigt att många supportrar har så starka minnen av det här röda kortet och det när du lämnade skorna?

– Det gör mig ingenting, det är minnen som folk får ha men det är ingenting som jag är stolt över idag.

– Just där när jag ställer skorna är jag förbannad för att jag faktiskt inte hade gjort någonting. Oftast när jag har fått rött kort så har jag förtjänat det men i den här situationen är bollen på andra sidan planen när jag springer hemåt och killen bakom sparkar ner mig. Att lämna skorna var inget jag hade planerat, jag hade aldrig tänkt tanken ens, men där och då kände jag att jag slutar med fotboll.

Han slutade som tur var inte där och då. Skorna lyftes istället upp på hyllan 2011.

– Jag ville avsluta karriären i Akranes och det gjorde jag två gånger. När jag kom hem åkte vi ur högstaligan och jag spelade ingenting året efter. 2011 blev brorsan tränare och då kände jag att jag ville avsluta med att gå upp så det var jag med och gjorde.

Det måste ha varit stort att lyfta upp sin moderklubb tillsammans med sin bror som tränare?

– Absolut, men inte större än att gå upp här. Med Akranes har jag vunnit ligan tre gånger, cupen två gånger och spelat i Europa. Det är starka minnen också.

Efter att ha avslutat fotbollskarriären blev det ett mer vanligt familjeliv under ett par år. Stefan körde lastbil i familjeföretaget och njöt av att åka runt och träffa folk.

Hur tog relationen med IFK Norrköping fart igen?

– Jag och min bror kontaktade IFK då vi trodde att Arnor Sigurdsson och min brorson Stefan Teitur Thordarsson kunde vara intressanta för klubben. Vi kollade om det fanns något intresse och killarna fick provspela samtidigt som jag och brorsan blev inbjudna till Stjärnkvällen tillsammans med våra fruar. På det sättet fick jag kopplingen till klubben igen.

Hur har relationen mellan IFK Norrköping och IA Akranes utvecklats sedan dess?

– Vi har ett treårssamarbete som startade förra året. Ifjol hade vi en gemensam fotbollsskola i Akranes där Anes Mravac (U19) och Vedran Vucicevic (U16) var över och var tränare i en vecka vilket var väldigt lyckat. Sedan har det varit fler isländska spelare här på provspel och styrelsen har också varit här och lärt känna IFK och hur man jobbar.

Stefan Hellberg har efter en av sina resor till Island berättat att en av sakerna som gör att det är så många isländska fotbollsspelare som lyckas är att det finns en väldigt stark drivkraft att komma iväg från ”ön”. Är det något du själv känner igen?

– Absolut. Varenda idrottsmänniska på Island drömmer om att bli proffs i utlandet. Den drömmen är jättestark och det gäller inte bara fotboll utan handboll, basket och allt möjligt annat också.

Inför säsongen 2019 värvades Isak Bergmann Johannesson och Stefans son, Oliver. Den här gången flyttade hela familjen med och Stefan var tillbaka i Norrköping igen.

– Det var tre klubbar som var överens med Akranes om att värva Oliver. Jag sa att han fick välja klubb själv men skulle han lämna Island som 16-åring så skulle han inte få göra det själv. Vi skulle ge honom två år där vi flyttade med, oavsett vad han valde.

Så det var inte du som sa till honom att välja IFK Norrköping?

– Nej, det var Oliver som valde. Han bodde här när han var yngre och hade bra minnen från staden. Sedan visste han att IFK är en riktigt bra klubb och självklart hade han sett vilken resa Arnor gjort här, det är något som inspirerar alla i Akranes.

Oliver var ju tyvärr skadedrabbad stora delar av fjolåret. Hur ser det ut idag?

– Han hade mycket problem ifjol och opererades den 26 november. Han är på väg tillbaka.

Jag ser honom på väg till eller från gymmet nästan varje dag.

– Han kör mycket fysträning och han ger inte upp, det kan jag lova. Han är lika bestämd som när han skrev på för IFK och det finns inget annat än att han ska lyckas.

Vad är det för typ av mittback vi kommer att få se när han är tillbaka?

– Hans styrka är framförallt spelsinnet och så har han en riktigt bra vänsterfot. Han spelade mycket mittfältare och anfallare tidigare innan han skolades om till mittback för fyra år sedan. Sedan är han en riktig ledare på planen och var kapten både i U16- och U17-landslaget på Island.

Olivers flytt ledde också till att du kom tillbaka till IFK?

– Min plan när jag kom hit var att hitta ett jobb där jag kunde köra lastbil men när Jens Gustafsson hörde av sig och ville att jag skulle hjälpa till på ungdomssidan så tackade jag ja direkt. Jag skulle hjälpa till i alla akademilag egentligen men hamnade mest med Vedran i U16.

Har du någonsin sagt nej till IFK Norrköping?
– Nej.

Men dina uppgifter har ändrats lite med tiden?

– Nu har jag ett ansvar för de yngre killarna i A-laget och så är jag massör. Jag är också en av fyra ledare som jobbar med Prolympia-skolan som IFK har kontrakt med.

Vad skulle du säga är viktigast för de här yngre killarna att ta till sig och tänka på?

– Vi försöker få killarna att börja tänka som proffs så fort som möjligt. Göra att de tänker på kost, sömn, vila och hur man får ut maximalt ur kroppen för att kunna bli en så bra fotbollsspelare som möjligt. Det och att vara ödmjuk är det viktigaste.

Stämmer det att din fru Magnea har hoppat in och hjälpt damlaget också?

– Hon är materialare där nu! Och det är hon som står och lagar mat till Oliver, Isak och Ishaq på kvällarna. Även till Manasse tidigare men han klarar sig själv nu. Det är så vi hjälper killarna att ta steget från tonåringar till vuxna.

Hon måste ha haft en stor del i att hela fotbollslivet har fungerat?

– Jajaja, jättestor!

Jag har allt sett att du hoppat in och spelat på några av träningarna också.

– Jag håller mig i ganska bra form och när det har behövts med kort varsel har jag hoppat in. Det har varit om någon fått en smäll till exempel, då har jag hoppat in iskall och bara kört på. Det har funkat hittills men jag är 45 år gammal och vet inte när det stora bakslaget kommer. Men jag bryr mig inte heller, händer det något så har jag resten av livet på mig att återhämta mig. Det är lugnt.

Du sa förut att familjen skulle flytta med Oliver i två år.

– Utgångspunkten var två år och det är fortfarande målsättningen. Men det är inget som är hundraprocentigt.

Det har gått ungefär ett och ett halvt nu.

– Det vet jag.

Köp magasinet “Tillsammans är vi IFK Norrköping”- klicka här!