Anna Eriksson om damernas säsong 2019

Säsongen 2018 ingick Anna Eriksson och Christin Lilja i den ledarstab som tog IFK Norrköping dam till en andraplats i tabellen. Fram till hösten jobbade de tillsammans med Anders Gahnström och Jesper Sandberg och avslutade den med Tony Martinsson.
   När 2019 stod i sin linda var det de två ex-damallsvenska spelarna som tog klivet fullt ut.
   Efter en försäsong med organisatorisk oreda och en tunn spelartrupp började pusslet sakteligen att läggas och med facit i hand så blev 2019 en rätt så häftig säsong.

Två veckor har gått sedan det sista fotbollspasset gjordes och det som återstår är den obligatoriska lagavslutningen.
   När Anna den sista träningsveckan mindes tillbaka satt andraplats-taggen kvar i sidan.
   –Givetvis är vi nöjda med säsongen hur den tog sig men samtidigt missnöjda med att vi inte lyckades komma till det där kvalet. Det är en dubbelkänslaJag är fruktansvärt mycket tävlingsmänniska så jag har svårt att komma tvåa – jag tycker det är bland det sämsta, säger hon.
   Det har varit en utvecklingskurva som hela tiden stigit uppåt samtidigt som spelarna hittade rätt med varandra.
   Från träningslägret i Spanien, försäsongsmatcherna och de hackiga fotbollsmonenten tidigt i våras.
   –Vi tog kliv, jobbade och förberede oss. När vi körde igång serien valde vi att spela med 4-4-2 – det satt inte på långa vägar men ändå började vi se att det blev bättre och bättre.
   Så pass bra att IFK inledde starkt, avancerade uppåt och ledde serie vid sommaruppehållet.
   –Då såg vi att: ’vi är inte så tokigt dåliga, vi kan ju det här!’. Då började vi med ett annat spelsystem när vi ville pressa högre, det satte vi också då och kunde spela 4-3-3, stundtals väldigt bra. Det handlar om att vi tar kliv hela tiden.

Sedan kom en tidig höstsäsong, möjligheten att försvara en förstaplats och matcher som kunde och borde gjorts annorlunda.
   –Vi är bra tränade när vi kommer till hösten. Tjejerna ska ha en stor eloge att de låg i och gjorde det fysiska jobbet. Matchen mot Örby, det blev ett uppvaknande och vi kanske skulle ha förberett oss annorlunda eller pratat på ett annat sätt där vi blev lite för naiva. Efter den och Jitexmatchen såg vi att det satt sig lite spöken i huvudet på de yngre spelarna.
   Besvikelsen efter den matchen omvandlade man till revansch och tändvätska.
   –Då knöt vi ihop det riktigt bra de sista matcherna. Det var en sak som gällde då – att vinna.
   Att gå från en tunn trupp till att serien lever ända in i sista omgången – det måste vara en häftig utveckling i gruppen?
–Den resan vi har gjort, hur mycket man behöver varandra i ett lag – det är det som är och har varit det roligaste.

I slutet av september klev IFK ut på Fredriksbergs IP i Linköping för finalen av Danske Banks Damcup. Efter fem raka år där Linköpings FC stått som segrare skulle det bli en annan.
   IFK tog sig dit efter vinster mot Mjölby FC (4–2) och Smedby AIS (5–2).
   Väl i finalen var divisionsskillnaden mot BK Kenty för stor och Clara Flenhagen fick lyfta pokalen i den annalkande höstkylan efter mål av Junis Andersson, Lovisa Gustafsson, Ronja Karlsson Törnborg, Alma Sjödahl och Ebba Sjögren. En cupseger som tryckte in sig i slutspurten och som i efterhand lyser upp.
Fotbollsmässigt – vilka andra höjdpunkter från säsongen vill du lyfta fram?
   –Mariebomatchen hemma var grym. Då mötte vi en av seriens bästa målskyttar och hon hade inte ett skott på mål. Sättet vi tog oss ann den uppgiften var grym. Bergdalen hemma var också en stor match. Jag kommer ihåg vad Mulle sa innan till tjejerna: ’Det är en seriefinal och den här matchen ska vi ha från minut ett’ och det var precis så. Det var mycket revansch efter förlusten borta.

Redan från början i uppstarten i januari har kollektivismen varit en grundbult i laget.
   Skratt, kärlek, fotboll och tillit.
   –Vi sa redan då att vi ska ha jäkligt roligt tillsammans och det har vi haft. Så mycket skratt det här gänget ger, det är det som gör att vi hela tiden växer.
   Vilket också ger en bra sammanhållning?
   –Det är olika tjejer och man får vara olika. Är man lite tillknäppt får man vara tillknäppt – är man öppen får man vara öppen. Träningslägret vi åkte på stärkte gruppen jätte, jättemycket också. Det var första gången några åkte iväg med ett lag till ett annat land och det ska man inte ta för givet i division 1 men det var en jättehäftig grej.
   Sammanhållningen och viljan att göra allt för varandra har återspeglat sig på fler sätt än antalet inspelade poäng. Att IFK roterat friskt på positionerna under säsongen är ett annat bevis på att alla trivs med alla.
   –Många som kan fotboll vet att om man ska gå långt i en serie, ha en topplacering eller göra ett bra resultat i en cup så behöver man en startelva man sällan byter ut – en kontinuitet i sina lagdelar. Vi har aldrig under serien haft exakt samma lag två matcher i rad.

Inför säsongen startade IFK ett samarbete med damallsvenska Linköpings FC där klubbarna hade möjlighet att låna spelare och utbyta erfarenheter. Till hösten tecknades ett likadant med Eskilstuna United.
   Två samarbeten som krävt lite pusslande för att få ihop.
   –Det har varit bra. Vi har varit tvungna att motivera våra spelare som inte fått spela, vilket inte alltid är enkelt. Vi har haft full respekt för att det är allsvenska truppspelare som hjälpt oss och det är inte lätt för dem att komma hit och bidra heller.
   Alva Selerud, Linn Bogren och Wilma Thörnqvist från LFC och Linn Vickius och Nor Mustafa från Eskilstuna är fem spelare som matchats i division 1.
   Hur har samarbetet fungerat?
   –Det har varit väldigt värdefullt. Jag har varit och tittat på träningar med LFC, jag har varit med på matchgenomgångar med Eskilstuna och lärt mig saker hur man jobbar högre upp. Nu har jag varit i de omklädningsrummen som spelare men då reflekterar man inte hur man jobbar som ledare eller som team.

Efter två år som tvåa känns det naturligt att ta den där seriesegern.
   Nog kan 2020 bli IFKs år.
   Tredje gången gillt?
   –Ja, det hoppas vi. Samtidigt blir det inte lätt för vi har spänt ribban nu. 2019 kunde vi slå lite i underläge och nu blir det en annan kravbild som vi behöver jobba på.
   Hur ska ni nå det kravet och målet?
   –Framförallt att signa upp med den spelartrupp vi har och de vi tror på. Vi ska också jobba mer med de bitar vi inte hann med i år. Vi hoppas att de flesta ska bestämma sig tidigt så vi kan starta redan i november med vad vi vill och det tror jag gruppen också önskar, säger Anna Eriksson.
–Men vi ska ta ett break i december där de kommer längta mer efter tomten än efter mig, haha.

Jimmy Åkesson
jimmy.a.akesson@gmail.com