125 IFK:are – Carl-Elis “Nalle” Halldén

Det är en fascinerande historia, den om Carl-Elis Halldén. Den handlar om en ung pojke som drabbades av många motgångar, men som växte upp till en framgångsrik yrkesman och en av svensk fotbolls allra största. Den innehåller en och annan halsbrytande vändning, stora segrar men det finns också stråk av försummelse och sorg.

“Nalle” Halldén föddes den 17 oktober 1906 på Kungsholmen i Stockholm. Fadern jobbade som stationsförman på centralen och dog när sonen bara var runt två år. Med sin mamma flyttade han då till Norrköping där en moster bodde. Han var enda barnet och fick aldrig några syskon. När Nalle var bara 12 år gammal gick mamman bort i dåtidens stora pandemi spanska sjukan, och han uppfostrades av sin moster.

Sportintresserad var han tidigt. Grymyrs IF – hemmahörande ungefär där Ektorp ligger idag – blev Nalles första klubb. Liksom de flesta barn och ungdomar ägnade sig han åt flera idrotter men utmärkte sig som en duktig cyklist. Vid 18 års ålder drabbades han dock av ytterligare en motgång då han fick polio i båda benen. Läkarna sa att han skulle få sitta i rullstol resten av livet. Det accepterade han inte och efter några års rehabilitering kunde han gå igen, åtminstone hjälpligt.

I slutet av 1920-talet köpte Nalle Halldén en tobaksaffär på Skolgatan. Han var då 22 år gammal. I tobaksaffären kunde man spela på matcher, vilket inte var lagligt vid den här tiden. I början av 1930-talet insåg staten att det var bättre att försöka kontrollera spelverksamheten och ta en del av kakan istället för att försöka stoppa den. 1934 grundades så det statliga bolaget Tipstjänst, och bolagets ledning bestod i stor utsträckning av människor som dessförinnan drivit illegal spelverksamhet. Nalle blev därmed distriktschef på Tipstjänst över ett område som sträckte sig ända ner till Blekinge.

Vid den tiden hade han också börjat visa framfötterna i stans idrottsklubbar, fast utanför planen. I Norrköping Södra hade han sitt första styrelseuppdrag. Snart var Sleipner och självaste Tore Keller intresserade och ville att Nalle skulle jobba med deras bandyverksamhet.

Sleipner var vid denna tid stans stora klubb, både mer framgångsrika och folkliga än IFK. Nalle hade också vuxit upp omgiven av arbetargrabbar och liksom dem blivit “randig”. Därför blev han förstås väldigt hedrad när han föreslogs till Sleipners styrelse inför föreningens årsmöte. Men mötet röstade ner förslaget. Kanske hade några sett hans drivkraft och var oroliga att han skulle ta över för mycket. Med facit i hand var det Sleipners största misstag någonsin och en Sliding Doors-händelse som skulle prägla Norrköpingsfotbollen, förmodligen för all framtid.

För Nalle hade någonting unikt genom jobbet. Förutom att han kände halva Norrköping tack vare tobaksaffären hade han också ett stort kontaktnät av fotbollsintresserade personer runtom i landet – som dessutom stod i beroendeställning till honom. Hörde någon av sig för att få ett speltillstånd så blev motfrågan. “Har ni någon bra spelare i närheten att tipsa om?”.

1938 valdes han in som kassör i IFK Norrköping. Men Nalle skulle inte bara komma att sköta ekonomin. Med sin Chevrolet -38 – oftast kallad Gamle Svarten – kuskade han runt i Sverige för att värva spelare till laget. Han charmade spelarnas mammor, fixade jobb vid sidan av planen genom sina kontakter i Norrköping och saken var klar. Bröderna Holmqvist och målvakten Torsten Lindberg var tre av värvningarna från Nalles distrikt som skulle bli nyckelspelare i IFK under 1940-talet. Men han skulle senare även få hjälp av Arnold Åstrand, en gammal anställd som blivit tipsombud i Umeå. Tack vare Arnold fick Nalle tips om norrländska spelare som senare värvades till IFK – och gav upphov till smeknamnet IFK Norrköp.

Nalle blev snart beryktad, framgångsrik och beundrad. Men varför? En stor anledning var att han var före sin tid, det var inte så utbrett att jobba med värvningar. De flesta lagen spelade mest med lokala killar. Nalle tänjde också på gränserna, amatörreglerna gällde fortfarande och det var inte tillåtet att värva över spelare. Om spelaren fick ett jobb först och skrev på för IFK sedan var det helt okej. Men det gick ju sällan att bevisa om det i praktiken var tvärtom.

Fem år efter att Nalle valts in i styrelsen tog IFK Norrköping sitt första SM-guld. Det var Nalles värvningar – med vägledning av mästartränaren Lajos Czeizler – som gjorde skillnaden. Under åren som kassör hade Nalle också hjälpt till med att sanera klubbens ekonomi och skapa en mer proffsig organisation. IFK Norrköping var nu en välmående klubb både på och utanför planen.

Resten är historia. De kommande två decennierna var IFK Norrköping Sveriges främsta klubb. Mycket tack vare Nalles värvningar. “Nalle Halldén var IFK” säger Lars Appelqvist som var spelare på 1940-talet och satt i IFK:s styrelse senare. När Nalle lämnade över lagledarjobbet till “Åby” Ericson vintern 1956 hade han varit med om att ta sex SM-guld. Men även de kommande fem SM-gulden var i högsta grad präglade av hans värvningar.

Han fick också andra uppdrag. Under många år – innan Sverige hade någon  förbundskapten – satt Nalle Halldén i fotbollslandslagets Uttagningskommitté (UK) tillsammans med bland andra MFF:s Eric Persson. Det var UK som både tog ut landslagstrupp och startelvan i blågult. VM 1958 präglades av stor rivalitet mellan Persson och Halldén som var ganska olika som personer. Det fanns också en politisk dimension – där Persson var medlem i Socialdemokraterna men Nalle mer borgerligt sinnad, även om han aldrig var partipolitiskt aktiv. Uttagningarna påverkades hur som helst av deras lojalitet med “sina” respektive spelare och IFK-spelarna “Zamora” Nyholm och Torbjörn Jonsson fick offras inför mästerskapet och kom aldrig med i truppen som sen tog VM-silver.

Nalle Halldén blev förstås en stor kändis med fulltecknad kalender. Var det inte något med IFK eller landslaget så var han iväg på Lions eller Odd Fellow. Familjen fick ofta finna sig i att komma i andra eller tredje hand. Kanske hade Nalle, som fått klara sig själv i unga år, svårt att förstå att även hans familj behövde honom.

I slutet av sitt liv låg Nalle sjuk ute på Sandbyhov och IFK gjorde många framstötar för att komma och träffa honom innan han dog. Han var dock i så dåligt skick att han inte ville ta emot några besök. När han gick bort i december 1982 skedde det utan att han hade uppvaktats på sjukhemmet från den förening som han gjort sådana enastående insatser för.

För så är det sannerligen. Det IFK Norrköping vi känner idag – med alla fantastiska spelare vi sett genom historien – hade inte funnits om det inte vore för Carl-Elis Halldén. Han som var IFK.