125 IFK:are – Eine Fredriksson
Det är lite orättvist, på ett sätt. I Gais historia är Eine Fredriksson fortfarande en av de allra största. I princip given när man ska ta ut ett lag av de grönsvartas främsta genom alla tider.
Men i IFK Norrköping då? I en förening som skulle kunna fylla en startelva med bara Guldbollen-vinnare, som har Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Ove Kindvall i sina historieböcker, och guldhjältar som Janne Hellström och Ante Johansson? Nej, där får Eine Fredriksson finna sig i att spela en mer undanskymd roll i historien. Inte för att han har något problem med det, det förstår alla som har träffat den milde västgöten med det vänliga sättet.
Eine Fredriksson föddes 1950 i Tibro i Västergötland. Han debuterade som knatte i kvartersgänget Gerts AIK och slog igenom i Tibro AIK. Redan i slutet av 1960-talet började Gais visa intresse och efter att Tibro avslutat säsongen 1970 anslöt han direkt till de grönsvarta och var med i de sista omgångarna i Allsvenskan.
I Göteborgslaget spelade han först som anfallare och senare på mittfältet. Lagkamraterna minns en lirare och klasspelare som ofta levererade genialiska passningar. Han hade också en stor arbetskapacitet och var relativt komplett som spelare.
Eine Fredriksson utvecklades snabbt till inte bara GAIS utan hela regionens bästa spelare (låt vara att Blåvitt hade några svaga år vid den här tiden). Både 1974 och 1975 tilldelades han tidningen GT:s pris Kristallkulan, som delades ut till Västsveriges främsta fotbollsspelare. Han debuterade även i landslaget och provspelade för Hamburger SV, som dock värvade Kevin Keegan i stället.
När Sveriges officiella VM-låt 1974 ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” skulle sjungas in var Eine en av spelarna som var med i kören. Men när den slutgiltiga truppen presenterades hade han gallrats bort. Det sägs att vissa Gaisare var så upprörda över detta att förbundskapten ”Åby” Ericson varnades när han skulle ta tåget till Göteborg.
Även om det gick bra för Eine gick det sämre för Gais. Laget slutade näst sist i Allsvenskan 1975 och han förstod att han knappast skulle kunna behålla sin landslagsplats om i Division 2 Södra. Han blev kvar i grönsvart ytterligare en säsong och fick då vara med om en av decenniets häftigaste matcher i svensk fotboll – Gais mot IFK Göteborg på Nya Ullevi. Gais tog ledningen men Blåvitt kvitterade. Sen fick de grönsvarta straff. Eine la upp bollen på straffpunkten och backade några steg tillbaka.
– Men inför över 50 000 på läktarna, då darrade benen. Jag sköt utanför, berättar Eine.
Blåvitt vann matchen med 3-1 och tog sig tillbaka till Allsvenskan. När Gais misslyckades med detsamma kände Eine att han var tvungen att lämna klubben. Blåvitt gjorde en trevare men för spelaren som hade utsetts till Hedersmakrill av Gais supportrar 1973 var det ett otänkbart klubbyte.
– Jag fick till och med brev från Gaisare där det stod ”Om du måste lämna oss, gå inte till Blåvitt”, berättar Eine Fredriksson.
Alltså blev det vitt och blått i stället. Efter säsongen 1976 skrev Eine på för IFK Norrköping och tanken var nog att han skulle fungera som lite av en lagpappa åt ett talangfullt men något ojämnt lag.
I IFK fick Eine Fredriksson i stället utveckla sina defensiva kvaliteter. Han vann nickdueller, hade en stor arbetskapacitet och smällde på rejält i duellerna. Men han var alltid noga med att be om ursäkt efteråt, ha ett gott förhållande till domarna och uppträda gentlemannamässigt. Det sistnämnda gjorde nog att han undvek ett och annat gult kort som han egentligen förtjänade.
Eine blev en stöttepelare i laget och var lagkapten nästan hela sin tid IFK. Med tiden blev han mittback och hjälpte till att slussa in unga spelare som Peter Lönn och Jonas Lind i laget. Men han hade fortsatt otur med landslaget. Hösten 1977 var uttagen i landslaget och fick även spela en del. Men när VM-truppen togs ut i maj året därpå var han återigen inte med.
År 1979 skulle Eine, liksom IFK Norrköping, göra en av sina bästa säsonger på länge. IFK hade guldhäng länge, Eine dominerade och var åter med i blågult. Men på sommaren såldes målkungen P-O Olsson till Waterschei och IFK slutade till sist på femte plats.
– Jag tror vi hade tagit guldet om P-O varit kvar, säger Eine.
Hösten 1982 hände i stället det som inte fick hända – IFK Norrköping trillade ur Allsvenskan. Men Eine var med när laget startade om i Division 2 Norra våren 1983. Laget var alldeles för bra för tvåan och vann till slut serien överlägset. Men större delen av säsongen fick man klara sig utan sin ordinarie kapten. Det var i en match borta mot IFK Västerås som Eine Fredriksson drog korsbandet. Matchen på Arosvallen skulle visa sig bli hans sista på elitnivå.
I stället fick det bli fokus på jobbet som lärare i företagsekonomi på Kungsgårdsgymnasiet. Han tränade också IFK:s och Smedbys ungdomar samt, på A-lagsnivå, Smedby, BK Wolfram och ÅFF.
– Men jag passade inte riktigt som tränare. Jag tyckte det var så svårt att tala om för vissa att de inte kom med i laget. Kanske var jag lite för snäll.
Styrelseledamot, valberedare och en hel del annat – Eines engagemang i IFK Norrköping har hur som helst fortsatt genom åren. 2018 valdes han till hedersmedlem i föreningen för sitt arbete med att bevara den vitblå historien. Även om han själv nog alltid kommer vara större i den grönsvarta.
MÅRTEN MELLBERG
Bilder
- Skriver på för IFK efter säsongen 1976. Foto: Norrköpings Tidningar
- Gais i början av 1970-talet. Sten Pålsson, Eine, Kjell Uppling, Janne Olsson och Hasse Johansson. Foto: privat
- Efter landskamp mot Sovjet 1980. Eine är fortfarande Gais senaste A-landslagsman.
- Tomas Månsson och Eine i samband med IFK-match 1980.
- Med Janne Svensson mot ÖSK i Svenska Cupen våren 1983. Foto: Björn Larsson/NT
- Som ungdomstränare i IFK 1999. Foto: Ingvar Anehed/NT
