125 IFK:are – Örjan Martinsson
En reslig och elegant spelare. Otrolig teknik och speluppfattning. Sköt bra med bägge fötterna. Gjorde mål själv och spelade fram andra. ”Den bäste spelaren jag spelat med”, säger många IFK:are i hans generation. Ändå finns det ett bittert stråk i berättelsen om Örjan Martinsson. Det handlar om en principfasthet som ibland blev ett hinder. En klubbledning som inte ville släppa honom till proffslivet. En fotbollskarriär som inte riktigt blev vad den kunde blivit.
Det började annars så bra. Örjan Martinsson föddes 1936 och sågs tidigt som en jättetalang hemma i Vadstena GIF. Klubbkamrat där var Åke Stolt som senare skulle bli sportjournalist och bevaka svensk fotboll i decennier. Han minns en spelare som stannade kvar efter träningarna redan i tonåren.
– Han tränade extra, nötte skott eller jonglerade med bollen. Sprang och gjorde övningar som ingen annan gjorde, säger Åke Stolt.
Redan där och då lade Örjan Martinsson grunden till en avancerad repertoar av finter och kroppsrörelser som lurade motståndarna. Enligt Åke Stolt var Örjan Martinsson en av de första i svensk fotboll som släppte igenom en passning till en medspelare genom att hoppa över bollen.
Som nybliven 22-åring värvades Martinsson av IFK Norrköping. 1959 gjorde han sin debutsäsong och startade alla matcher utom en. Året därpå var han en av de tongivande spelarna när IFK vann sitt mest överlägsna SM-guld någonsin, och han hade bättre målsnitt än självaste Harry Bild.
I IFK Norrköping spelade Örjan Martinsson på flera offensiva positioner. Ibland var han anfallare och målskytt, andra gånger speluppläggare. Men det hände även att han när IFK mötte bättre motstånd spelade mer defensivt för att neutralisera en skicklig motståndare.
– Han var skicklig där genom sitt spelsinne och bröt passningarna. Men han var inte den hårda eller tacklande typen, säger Åke Stolt.
Örjan Martinsson blev en publikfavorit på Parken, vann SM-guld även 1962 och 1963 och blev uttagen till landslaget flera gånger. En landskamp spelades inför nästan 80 000 åskådare i Moskva när Sverige slog Sovjetunionen med Lev Jasjin i mål. Matchens enda målskytt? Örjan Martinsson.
Men förhållandet till landslaget var inte helt okomplicerat. Ibland missade han landskamper för att han inte kunde vara borta från jobbet som kalkylator på ett byggföretag. Han hade också synpunkter på uttagningarna där – enligt hans mening – otränade utlandsproffs gick före allsvenskans bästa spelare. Därför tackade han ibland nej av principskäl.
– Jag tror att Örjan var rak och vågade säga vad han tyckte. Ibland kanske uppstudsig och ironisk. Så uppfattade i alla fall jag honom, säger Åke Stolt.
– Han gjorde ett antal bra landskamper. Men blev aldrig den stora stjärnan, det måste man nästan spela mästerskap för att bli.
Ja, Örjan Martinsson hade lite otur med just mästerskap. Han slog igenom först 1959, året efter hemma-VM. Sverige missade sedan kvalet till VM både 1962 och 1966 – delvis för att man höll fast vid det äldre gardet lite för länge. Och när kvalet drog igång för nästa mästerskap var det dags för en generationsväxling. Då var Örjan Martinsson inte aktuell längre.
Han var också på proffsklubbars radar vid ett flertal tillfällen. Men av olika anledningar blev det aldrig något utlandsäventyr. Det sägs också att IFK:s dåvarande ledning var ovilliga att släppa ifrån sig sitt offensiva geni.
Istället hamnade Örjan Martinsson 1967 i Sleipner där han blev spelande tränare. Det var en chans att som tränare få en lön han inte kunde få i IFK. Det är också väl känt att IFK vid den här tiden höll kvar vid amatörtidens ideal längre än många andra klubbar och betalade dåligt till sina spelare.
Han återvände till IFK i början på 1970-talet som klubbkapten och tränare men då var klubbens gyllene era förbi.
1980 var familjen Martinsson på väg till fjällen när man krockade med en långtradare. Familjen överlevde med blotta förskräckelsen men Örjan Martinsson fick en whiplashskada. Smärtorna efter skadan bedövade han med alkohol. Den 28 februari 1997 gick Örjan Martinsson bort, endast 60 år gammal.
Ett sorgligt slut för en av IFK:s finaste spelare. Men enligt sonen Tony Martinsson fanns aldrig någon bitterhet över det som aldrig blev.
– Pappa kände bara glädje och stolthet över karriären. Han hade ett stort klubbhjärta livet ut.
Hur bra var då Örjan Martinsson? Torbjörn Nilsson, ett annat offensivt geni, hade i alla fall Örjan Martinsson som ungdomsidol och håller honom oerhört högt. ”Han var en orkidé”, säger Åke Stolt när han försöker beskriva Vadstenakamraten.
Så var det ju det här målet. Det var den 19:e augusti 1962, en vacker sensommardag på Parken. Örebro SK stod för motståndet. IFK tog ledningen med 2-0 innan det var dags för Örjan Martinsson att kliva in i handlingen.
Bill Björklund slog en crossboll från mittlinjen. Örjan Martinsson sprang i riktning mot straffområdet. Han såg ut att få bollen bakom sig men med höger klack tog han emot bollen i flykten och slog den i en båge över sig själv. Han fullföljde löpningen in i straffområdet och mötte bollen direkt på volley med vänsterfoten. Bollen gick i en vacker båge över ÖSK-keepern Lars Ernevik och sattr i nätmaskorna. Drygt 11 000 åskådare på Idrottsparken jublade. En sann artist hade gjort det igen.
MÅRTEN MELLBERG
Fler texter om 125 IFK:are finns här.
Artikeln baseras till stor del på Tomas Junglanders efterforskningar, www.tomasjunglander.se
Bilder: Pressens Bild, privat och Arne Gustafsson/Östergötlands museum.
Bildbearbetning: Tomas Junglander
Bilderna:
- Örjan i landslagströjan 1963
- I landskampen mot Frankrike 1960 var fem IFK:are var uttagna. Med på bilden är även Nalle Halldén.
- Med Vadstena GIF 1954. Örjan är nummer två från vänster på översta raden.
- Hans Rosander, Örjan Martinsson, Rune Lind och Åke Bajdoff Johansson 1962.
