125 IFK:are – Magnus Samuelsson
Skogsvallen i Simonstorp, 25 km norr om Norrköping. Det är sent 1970-tal. Simonstorps IF:s 12-åringar möter något lag, kanske är det Åby eller Rejmyre. Men en av spelarna, en liten rödhårig en, sticker ut från mängden. Han är inte bara huvudet kortare än de andra. Han är betydligt mindre än så.
– Vi hade inte så många spelare ute i Simonstorp, så vi spelade i åldersblandade lag. Jag spelade med Roger Lönn när jag var kanske sju och han tolv. Någon gång mötte vi Eskilstuna med ”Munken” Karlsson och Kennet Andersson. De är fem år äldre än mig och jag var inte ens stor i växten, minns Magnus Samuelsson.
Men den lille rödhårige killen klarade sig rätt bra. Som 15- eller 16-åring debuterade han i Simonstorps A-lag. Där fick han lära sig att ta för sig.
– Men också att inte gå och drälla med bollen. Det funkar inte när man är 15 och spelar seniorfotboll.
I Simonstorps IF spelade också Robert Steiner (senare IFK, Bradford och Queens Park Rangers) och andra spelare som senare kom att spela på en hög nivå. Spelarna drev på varandra och utvecklades på så sätt.
1990 var det dags för Magnus Samuelsson att ta klivet till IFK Norrköping. Året innan hade han haft ett bud från IFK Göteborg men Norrköping kändes nära och tryggt. Dessutom hade han gått på Parken sen han var barn.
Den första säsongen gick bra. Magnus Samuelsson var 18 år och hade inte räknat med att bli ordinarie direkt, men fick göra lite inhopp och spela i cupmatcher. Året därpå spelade han nästan samtliga matcher på hösten i det som då kallades Mästerskapsserien, där de sex bästa lagen från Allsvenskan gjorde upp om SM-guldet.
De kommande säsongerna var ömsom vin, ömsom vatten. ”Sama” hämmades av skador då och då men laget fortsatte att utmana i den allsvenska toppen. Men i mitten av 1990-talet började IFK:s storhetsperiod gå mot sitt slut. 1995 fick IFK kvala för att hålla sig kvar i Allsvenskan, och året därpå slutade laget på en blygsam åttondeplats. Magnus Samuelsson började så smått känna att han behövde göra något nytt.
– Jag hade varit många säsonger i IFK och ville få en nytändning. Jag var ju uppvuxen i Norrköping och ville se något annat.
1999 tog så ”Sama” klivet över till Norge och Haugesund, som precis ramlat ur Tippeligan. Åren på Vestlandet var upp och ner. Första säsongen i Norge håller han själv som en av karriärens bästa. Laget tog sig tillbaka till högsta serien och Magnus Samuelsson var i sitt livs form. Det andra året drabbades han först av en ljumskskada och sen drog han korsbandet. Laget åkte ur serien. Det tredje året misslyckades Haugesund med att åter ta sig tillbaka till Tippeligan. Då värvades Magnus Samuelsson och lagkamraten Hasse Berggren till Elfsborg.
IF Elfsborg hade varit ett lag långt från fotbollens finrum under 1980- och början av 1990-talet. Men i slutet av 1990-talet var man tillbaka i Allsvenskan igen, och hade ambitioner att bli ett topplag.
– Klubben satsade på unga spelare och vi spelade jättefin fotboll i våra bästa stunder. Men vi var för ojämna i våra prestationer.
Ojämna prestationer eller inte – Elfsborg vann i alla fall cupguld 2003, med Magnus Samuelsson på planen. Tre år senare – med god hjälp av hemvändarna Mattias och Anders Svensson – tog man SM-guld, Elfsborgs första på 45 år.
– Mitt kontrakt gick egentligen ut 2005, men jag kände att nåt var på gång. Att 2006 kunde bli min sista chans att vinna SM-guld. Så vi förlängde kontraktet med ett år. Att det blev så är ändå ganska overkligt.
2007 vände Magnus Samuelsson hemåt igen. Från Sveriges då bästa lag till ett lag som slutat fyra i Superettan året innan.
– Visst var det skillnad. Men vi hade ändå ett bra lag för att vara i Superettan. Men med min erfarenhet visste jag vad som krävdes. Man måste ta fajter och bara knöla på.
Och visst tog laget fajter. Med spelare som Mikael Blomberg, Stefan Thordarsson och Magnus Samuelsson var IFK Norrköping ett tufft lag att möta. Man säkrade avancemanget till Allsvenskan redan i början av oktober.
– Året därpå fick vi inte ihop det, och jag hade problem med skador. Vi var inte bra nog för att hänga kvar, säger Magnus Samuelsson om säsongen 2008 som slutade med degradering.
2009 kände Magnus Samuelsson att kroppen började säga ifrån. Han hade haft några skador med lång frånvaro och gjort flera operationer under karriären. Det sammanföll också med en tuff säsong för laget i hans hjärta. Laget spelade inte så illa men resultaten gick inte IFK:s väg.
– Vissa matcher var helt overkliga. Vi kunde ha tio idiotchanser och matchen slutade ändå 0-0.
IFK slutade på 11:e plats i Superettan, tre poäng från negativt kval. Ett tråkigt avslut för spelaren Magnus Samuelsson. Men han skulle ändå få avsluta IFK-tiden i dur.
2010 klev han in ledarstaben i stället. Han scoutade åt Göran Bergort och Stefan Hellberg och hjälpte yngre spelare med individuell träning. Med värvningar från klubbar som Väsby, Qviding och Sleipner gjorde IFK en oväntat stark säsong som bar hela vägen till Allsvenskt avancemang. Den 16 oktober 2010 var saken klar efter att IFK hade besegrat Ängelholm på bortaplan. Nya hjältar var födda. En gammal trotjänare tackade för sig.
– Vi hade ett jäkla bra lag, med en glädje och en tro på hur man skulle lösa det. Det var underbart att det blev som det blev, säger Magnus Samuelsson.
MÅRTEN MELLBERG
Alla texter om 125 IFK:are finns om du klickar här.
Bilder: Bildbyrån och privat.
- “Sama” firar ett mål hemma mot Helsingborg 1996.
- Borta mot Landskrona Bois i Superettan 2007.
- Borta mot AIK i Mästerskapsserien 1991
- Kopparvallen 1979. Redan som 7-åring kunde Magnus Samuelsson möta upp till fem år äldre motståndare.
- Kopparvallen 1979.
