125 IFK-are: Andreas “Ante” Johansson
Visst har IFK haft många fantastiska spelare under de senaste 50 åren. Vissa har varit bättre än Andreas Johansson och har sålts till utländska klubbar för mångmiljonbelopp. Men finns det någon som enskilt har betytt så mycket för laget och föreningen, som har hjälpt de unga att växa och stjärnorna att glänsa? Oavsett om det var bottenstrid eller guldstrid, träningsmatch eller europaspel så var Andreas Johansson där. Ofta bäst på planen. I princip alltid med högst lägstanivå. Match efter match och säsong efter säsong.
Men vi tar det från början. Andreas Johansson föddes 1982 och växte upp utanför Halmstad. Som ung kom han till HBK, där en viss Janne Andersson fanns i ledarstaben. ”Ante” debuterade i Allsvenskan som 20-åring 2002, samma år som IFK Norrköping åkte ur Allsvenskan. Parallellt med att ”Ante” etablerade sig i Allsvenskan och togs ut i U21-landslaget harvade IFK i Superettan. 2009 togs han ut till landslagets januariturné och senare samma år värvades han till tyska Bochum, samtidigt som IFK kämpade för att inte ramla ur Superettan. Men snart skulle deras vägar mötas.
2010 kom IFK Norrköping tvåa i Superettan och avancerade till Allsvenskan. Janne Andersson engagerades som tränare. Redan det första året i IFK tog han kontakt med sin gamla adept.
– Han började ringa 2011 och försökte jobba in det. Då hade jag bara varit i Bochum i ett och ett halvt år och var inte så sugen på att lämna, säger Andreas Johansson.
Men Janne Andersson fortsatte att tjata. Tillsammans med ordförande Peter Hunt flög han ner till Tyskland för att presentera sin vision för klubben för ”Ante”.
– Sen när IFK klarade sig kvar första året i Allsvenskan kändes läget rätt. Vi ville flytta hem till Sverige. Men det hade aldrig blivit IFK om det inte var för Janne, säger Andreas Johansson.
”Ante” fick en bra start sin första säsong. Han tog plats centralt på mittfältet. Bakom honom i mittförsvaret agerade norrmannen Morten Morisbak Skjönsberg försvarschef. På topp öste islänningen Gunnar Heidar Thorvaldsson in mål. IFK slutade femma, med sitt bästa poängsnitt på närmare 20 år.
Han gjorde en ganska typisk Ante Johansson-säsong: 29 matcher, 0 mål, 2 assist, 5 gula kort. Men hans betydelse för att hålla ihop och leda laget kunde ingen missa.
Därpå följde två mindre roliga säsonger sett från IFK-ögon. 2013 slutade klubben på en niondeplats, bakom bland andra Åtvidabergs FF. Året därpå gick det också knackigt.
– Janne och jag hade pratat om att det tar tid att bygga nånting, att få rätt spelare på plats och få det att klaffa. Så även när det gick mindre bra kände vi att vi hade någonting på gång.
Men 2014 höll på att sluta i förskräckelse. Efter en förnedrande förlust i Falkenberg låg IFK näst sist i tabellen med fyra omgångar kvar. Sist kvar i omklädningsrummet efter matchen satt ”Ante”, Lars Krogh Gerson och manager Janne Andersson.
– Där och då sa Janne att jag skulle spela mittback de sista matcherna och att Gerson skulle gå in på mittfältet.
Så blev det. Matchen därpå var mot guldjagande IFK Göteborg hemma på Parken. ”Ante” neutraliserade Blåvitts skyttekung Lasse Vibe och IFK vann med 3-0. Efter segrar mot Gefle och Örebro var kontraktet säkrat, och en hel stad kunde pusta ut. ”Ante” planerade att återvända till sin mittfältsposition säsongen därpå.
– Jag ville spela tillsammans med Daniel Sjölund, som vi hade värvat. Jag hade mött honom många gånger och visste hur duktig han var.
Men Janne Andersson gav sig inte. Och till slut hade han övertalat ”Ante” att fortsätta som mittback.
Stefan Hellberg var assisterande tränare i Norrköping när Andreas Johansson var i föreningen. Han berättar hur vinnarskallen ”Ante” också mognade på planen i samband med positionsbytet.
– Det hände att han blev utvisad som mittfältare, och han drog på sig en del varningar. Men när han bytte position bestämde han sig att det fick vara slut med det, säger Stefan Hellberg.
– Det var när han gick ner som back han verkligen blev den fantastiska ledaren. Han var en mästare i att hela tiden och oavsett vad som hände ta rätt beslut i varje läge.
Som lagkapten ledde Ante Johansson IFK Norrköping genom säsongen 2015. Under året växte IFK till en offensiv lagmaskin som kunde utmana de bästa.
– Det var efter matcherna mot Malmö och Göteborg hemma (3-1 respektive 2-2) som vi kände att det här kan vi greja. Efter matchen mot Malmö kände vi att vi kunde slå alla, säger ”Ante”.
Alla IFK:are har säkert många starka minnen från guldåret 2015. Men en match som sticker ut är den hemma mot Helsingborg den 24 augusti. IFK Norrköping tog ledningen, Helsingborg vände och sen lyckades IFK kvittera i den 81:e minuten. Med fyra övertidsminuter spelade stod det fortfarande 2-2, och IFK var desperata för ett segermål. Efter en hörna hamnade bollen hos Daniel Sjölund, nära mål men i dålig vinkel. ”Daja” rullade bollen snett inåt bakåt. Andreas Johansson mötte med en bredsida som rullade in i bortre hörnet. Parken exploderade. Gulddrömmen levde.
– Efter matchen kramade jag om Janne och viskade i hans öra: ”Vi ska lyfta bucklan ihop.”
Så blev det. Lördagen den 31 oktober 2015 säkrade IFK Norrköping guldet genom att slå Malmö FF på bortaplan med 0-2. Andreas Johansson lyfte bucklan inför ca 6 000 vitblå supportrar. Ett nytt framgångskapitel i IFK:s historia hade skrivits.
Säsongen 2015 blev starten på en ny storhetsperiod för IFK Norrköping. Plötsligt var IFK att räkna med igen. Man spelade fin fotboll och utmanade om guldet under flera säsonger. Mängder av unga spelare fick sina genombrott i klubben och IFK blev en miljö där man både utvecklade och förädlade talang. Klubben sålde spelare till utländska klubbar för många miljoner kronor.
En konstant under dessa år var Andreas ”Ante” Johansson. Med sin professionalism och kvalitet var han ett föredöme för lagkamraterna.
– Han var också verbal, med en stor vilja att hjälpa till. Alla lyssnade på honom, säger Stefan Hellberg.
Andreas Johansson skulle egentligen inte stanna i Norrköping så många år, utan planen var att flytta hem till Halmstad. Två gånger förlängde han sitt kontrakt med IFK och sköt därmed upp löftet till sin fru. Men 2018 hade han bestämt sig. Det skulle bli hans sista säsong.
Efter en lite knackig inledning på året utmanade IFK om guldet in i det sista. Den 4 november 2018 spelades säsongens näst sista match när IFK tog emot ÖSK på Parken. Både Daniel Sjölund och Andreas Johansson skulle avtackas efter sin sista hemmamatch. Det var förstås känslosamt att en sista gång stå i spelartunneln med stjärnan på bröstet.
– Det var jobbigt faktiskt. Man tänkte på alla minnen man haft, allt man har fått uppleva, säger Andreas Johansson.
Matchen är redan en klassiker, med stora likheter med Helsingborg hemma 2015. Då var det Ante som fick rulla in avgörandet. Nu var det ”Daja” som gjorde 3-2 på övertid inför en euforisk Curva Nordahl.
– Det var lite som att man fick skriva sitt eget slut. Det stod 2-2 och publiken ville ha in Sjölund för att hylla honom. Det var helt otroligt. Ett av de största jubel jag hört på Parken, minns Andreas Johansson.
Efter matchen dröjde sig ”Ante” kvar på planen länge. På läktaren stod hela hans släkt. Han fick blommor och kramar från alla möjliga.
– Det är nåt jag kommer minnas livet ut, säger Andreas Johansson.
MÅRTEN MELLBERG
Alla texter om 125 IFK:are finns här.
Bilder från Bildbyrån:
- Känslosamt avsked. Inför sin sista hemmamatch på Parken. Mot ÖSK 4 november 2018.
- “Vi ska lyfta bucklan ihop”. Efter Helsingborgs IF 150825.
- … och så blev det.
- Ante fäller Andreas Johansson. Tele2 Arena 2013.
- Guldmatchen i Malmö 2015.
