125 IFK:are – Tor-Arne Fredheim

Det är den 6 juni 1982. Ett gäng killar från Hallstahammar har åkt till Stockholm för att se Simon and Garfunkel. Efter att duon har radat upp hits som Cecilia, The Sound of Silence och Bridge over Troubled Water lämnar publiken Råsunda i den ljusa försommarnatten. Men en av Hallstahammar-killarna dröjer sig kvar, säger till vännerna att gå före och att han kommer ikapp dem senare. Han går bort till straffområdet och lyfter på en presenning som har lagts dit för att skydda gräsmattan. Efter att ha hittat rätt ställe lyfter han på presenningen, ställer sig på knä och kysser straffpunkten. Sen skyndar han ikapp vännerna, men berättar inte för någon på 40 år.

– När jag såg mig omkring under konserten så slog det mig: “tänk att få vara på planen när det är så fullt på läktarna”. Två år senare spelade jag för IFK på exakt samma plats, säger Tor-Arne Fredheim.

Historien om Tor-Arne “Darre” Fredheim börjar i just Hallstahammar 1962. Det var där han växte upp och höll på med alla möjliga idrotter. Länge valde han mellan badminton och fotboll, men då Hallstahammars SK engagerade den gamle VSK- och Sirius-spelaren Per Hansson som tränare fick det stor effekt på Tor-Arnes val.

– Jag hade alltid ställt höga krav på mig själv. Men han såg mig och kunde utveckla mig snabbt. Jag hade aldrig haft en så bra tränare som honom.

Efter säsongen 1983 bjöd IFK Norrköping in Tor-Arne Fredheim på provspel. Tillsammans med bland andra Patrik Andersson och Ragnar Eriksson fick han visa upp sig för ledarstaben. Efter att ha klarat den första gallringen väntade nästa utmaning – att träna med A-laget i bolltältet på Bollspelaren. När “Darre” gjort bra ifrån sig även där fick han erbjudande om att skriva på för IFK.

1984 var ett speciellt år för Tor-Arne Fredheim – och för IFK Norrköping. Som nykomlingar gjorde man en riktigt bra säsong och kom femma i Allsvenskan. Tor-Arne var främst inhoppare. Men när seriespelet var slut hade Arsenal-lånet Brian McDermott kallats tillbaka till England, och det blev en öppning i laget. Så i slutspelet fick Tor-Arne Fredheim plötsligt starta i tuffa drabbningar mot AIK och Hammarby – dubbelmöten som IFK Norrköping vann. I finalen tog det dock stopp mot IFK Göteborg som vunnit Uefa-cupen bara två år tidigare.

Det tog något år eller två innan Tor-Arne Fredheim blev mer eller mindre ordinarie i IFK Norrköping. Han spelade forward först, men hamnade sen på mittfältet, ofta till höger.

– Jag insåg att jag behövde vara en tvåvägsmittfältare för att få spela. Min styrka var nog spelförståelsen och att jag alltid såg till laget. Jag var inte så självisk.

Lagkamraterna beskriver en stark, löpvillig spelare med hög lägstanivå som alltid gav allt. En person med en tydlig vilja som ville ha saker på sitt sätt och inte gav sig. Det var egenskaper som skulle komma väl till pass längre fram.

Tor-Arne kom att ingå i den gyllene generation som vann cupen 1988, SM-guld 1989, pulveriserade IFK Göteborg med 6-0 i premiären 1990, vann cupen igen 1991 och som spelade många minnesvärda europacupmatcher. Men så en dag var det roliga slut, i alla fall för Tor-Arne och några till.

– Klubben ville föryngra och vi var några som inte fick förlängt. Det var tråkigt, men det var ledningens strategi.

Istället hamnade han och några till i hårdsatsande Linköpings FF, som ville bli länets andraklubb. Men LFF lyfte aldrig riktigt och för Tor-Arne tog den aktiva karriären slut 1994 då han drog sönder korsbandet i knät. Han skulle senare samma år fylla 32 år.

Efter några år som tränare i Åby IF var han tillbaka på Idrottsparken 1997, som assisterande tränare till Colin Toal. När Colin Toal fick gå tog Olle Nordin över men Tor-Arne blev kvar på tränarbänken.

– Olle ställde oerhört hårda krav på alla i omgivningen. Jag fick gå den långa skolan, gjorde allt från att assistera honom till att coacha b-laget och analysera motståndarna.

Inför 2001 köpte AIK loss Olle Nordin från IFK. Tor-Arne blev huvudtränare, för första gången i livet på elitnivå. Men det fanns bara pengar till ett nyförvärv, försvararen Patrik Kieback från ÅFF.

Han började träna för att spela 4-2-3-1 och allt kändes bra. Så inleddes säsongen med en storförlust hemma med 0-3 mot Elfsborg, där Anders Svensson gjorde två drömmål.

– Då blev jag nervös och gick tillbaka till 4-4-2. Det ångrar jag idag, det var orutinen som gjorde att jag inte vågade stå för det vi tränat på.

Tor-Arnes debutsäsong som tränare i IFK blev skakig. Den avslutades med två kvalmatcher mot Mjällby där IFK var riktigt illa ute. Inför 2002 ville klubben att “Darre” skulle ta ett steg tillbaka och bli assisterande igen, denna gång till Bengt-Arne Strömberg. Det ville han inte. Istället blev han först styrelseledamot och sedan under en period sportchef.

Sen följde några mörka år när IFK harvade i Superettan. Tor-Arne tränade Sleipner och Sylvia, senare Trollhättan, Västerås och Åtvidaberg. Men själv minns han tiden i Ljungskile SK som den bästa.

– Där fick jag bygga långsiktigt, klubben trodde på mig. Vi var starka under alla åren jag var där.

Normalt sett räcker 60 poäng för att flyttas upp direkt från Superettan. Det var precis vad Ljungskile tog 2014. Men Hammarby och Sundsvall var snäppet vassare och tog 61 poäng. LSK fick kvala men förlorade mot Gefle med sammanlagt 1-4.

I slutet av sommaren 2021 var Tor-Arne tillbaka i IFK Norrköping igen.  Först var det bara under tre månader han skulle leda klubbens damlag.

– Det var värt att testa tyckte jag. Sen var det så himla kul. Då sa jag om att klubben sätter en målsättning och en budget för det så fortsätter jag gärna.

Det blev starten på en resa som slutar idag när IFK tar emot AIK hemma. En resa som förstås varit fantastisk, men också tuff. På vägen har man vunnit publikens hjärtan, spelat och vunnit heta derbyn mot Linköping och fått fram spelare till blågult. Det är ett helt annat IFK Norrköping än för bara ett par år sedan.

– Det har varit nästan osannolikt, det vi har gjort. Jag har drivit spelarna hårt. Det stora har varit att få klubben och alla spelare att tänka så professionellt som möjligt. Alla måste veta vad som krävs.

Tor-Arne Fredheim har nog av många uppfattats som en hårding. Själv pratar han om hur han vill se människor ta steg framåt.

– Att se utvecklingen hos varje individ, En del tycker det är jobbigt när man driver dom. Vissa jobbar man hårdare med för att de behöver det. Det tar mycket av en. Men jag vill att alla ska lyckas.

MÅRTEN MELLBERG

Bilder från Bildbyrån om ej annat anges.

1) Mot Sampdoria i Cupvinnarcupen 1988, “Samp” gick senare till final i hela turneringen. Många år senare pratade Tor-Arne med Roberto Mancini som erkände att matcherna mot IFK var de tuffaste laget spelade.

2) Tidningsartikel i Dagens Nyheter 24 oktober 1984 av Kjell Nilsson.

3) Som 22-åring i IFK 1985.

4) Tillsammans med Janne Svensson och Hasse Eskilsson 1986

5) Mot Malmö FF i SM-finalen 1989.

6) Tor-Arne tar täten på träningsläger. La Manga, mars 2001.