125 IFK:are Sven Persson
Är det kanske alltid så att det första SM-guldet är det mest imponerande? Att vinna något man aldrig gjort förut – det väger väl ändå tyngst? En av dem som grejade det för IFK:s del, genom ett antal avgörande insatser under våren 1943, hette Sven Persson.
Idag framstår Sven Persson som en något svårfångad karaktär. Trots att han gjorde mängder av matcher och mål för IFK Norrköping är han inte lika omtalad som många av sina generationskamrater. Kanske för att han hade stor integritet och var lite svår att komma inpå livet. I hemorten Skärblacka verkar få veta vart han tog vägen efter tiden i IFK. Det finns också oklarheter kring hans namn och smeknamn. I vissa böcker och artiklar har han smeknamnet ”Skuggan”. Men inget tyder på att det faktiskt användes när det begav sig.
Sven Persson föddes i alla fall 1918 i Ljusfors utanför Skärblacka och karriären tog fart i Skärblacka IF (SIF) som då var Östergötlands tredje bästa fotbollsklubb. 1930-talet dominerade Sleipner, IFK var tvåa i länet och SIF var under många år ett starkt lag i andradivisionen. Man var till och med nära att få spela kval till Allsvenskan våren 1936.
Kruxet var bara det att Skärblacka länge inte hade någon godkänd fotbollsplan, utan fick spela hemmamatcherna i Norsholm. På matchdagarna var rälsbussen helt fullpackad när bruksortens invånare tog sig till det lilla samhället vid Göta Kanal.
Varför var då Skärblacka IF så framgångsrika? Ja, de hade i alla fall två brödraskaror som var riktigt duktiga. Adolfsson hette den ena. Persson den andra. Den äldste brodern, Nils ”Kippa” Persson, gjorde ett par säsonger och en del mål i IFK under tidigt 1930-tal. Men det var den näst yngste brodern Sven som kom att bli allra bäst.
Vintern 1941 värvades Sven Persson till IFK Norrköping. Han skulle strax fylla 23 år. Han blev ytterligare en pusselbit i det storlag som höll på att ta form, med spelare som Torsten Lindberg, ”Bian” Rosengren och bröderna Holmqvist.
Sven Persson började som högerinner, ungefär som en släpande forward eller offensiv mittfältare. Han var snabbast i laget men också teknisk och en bra skytt. Dessutom kunde han vara tuff och lite småful när det behövdes. ”Sven hade egentligen allt. Jag är förvånad att han inte togs ut i landslaget fler gånger”, minns lagkamraten Lars Appelqvist.
Det första året i klubben var det bröderna Holmqvist som gjorde målen men guldsäsongen 1942/1943 skulle Sven Persson verkligen blomma ut som målskytt. Då hade ”Masse” Holmqvist flyttats ner som back. Knut Nordahl var center, och strax bakom honom spelade ”Mulle” Holmqvist och Sven Persson. Laget var med i toppen från start och efter en storseger borta mot Malmö FF i den femte omgången gick IFK upp i serieledning. Man släppte den aldrig.
Men det var delvis skakigt under våren 1943. Den 18 april mötte man GAIS, spelet var rätt så knackigt men Sven Persson dribblade bort ett par motståndare och fixade en poäng till IFK. Några veckor senare slog man Malmö FF hemma med 2-0, efter två mål av ”Svenne Pé”. Den 19 maj besegrades toppkonkurrenten Elfsborg borta med 1-2. Mål av Persson igen. Då hade han hittat en ny position som center, vilket motståndarna inte riktigt kom underfund med.
Den 30 maj 1943 spelade IFK Norrköping en av de största matcherna i föreningens historia – seriefinal på Idrottsparken mot Degerfors IF. Med tre omgångar kvar ledde IFK serien på 29 poäng, före DIF på 26. Seger skulle innebära att IFK:s första SM-guld var ett faktum.
I den sjunde minuten spelade Knut Nordahl fram Sven Persson. Uppvaktad av två motståndare dunkade han upp bollen i nättaket. Han hade sen ytterligare ett antal chanser innan han utökade till 2-0, även detta efter en framspelning från ”Knutte”. Degerfors anfallsstjärna – en viss Gunnar Nordahl – reducerade i andra halvlek men på slutet var det åter IFK som kontrollerade händelserna.
När domaren blåste av matchen var IFK Norrköping svenska mästare för första gången. Med 15 mål på 20 matcher var Sven Persson en av de stora segerorganisatörerna.
Även säsongen 1943/1944 var Persson IFK:s bästa målskytt, då laget kom på fjärde plats i Allsvenskan. Säsongen därpå anslöt Gunnar Nordahl till IFK Norrköping och resten är, som man brukar säga, historia.
Under alla guldåren på 1940-talet var ändå Sven Persson ordinarie när han var skadefri. Han användes på flera positioner i kedjan och var stundom en fruktad målskytt. Han spelade stundom ytter men mest framstående var han kanske som högerinner – där ansågs han vara en utmanare till Gunnar Gren om positionen i landslaget. Men han hade också otur med skador som minskade hans möjligheter att komma med i blågult.
Sven Persson fick dock möta internationellt motstånd vid många tillfällen. Vid den legendariska englandsturnén hösten 1946 var han en av lagets främsta spelare när IFK slog Sheffield United och Charlton samt spelade oavgjort mot Wolverhampton.
Det blev bara en riktig landskamp för Sven Persson. Den spelades borta mot Norge 1947 och han gjorde ett mål när Sverige vann med 5-1. Men det var nära att han fick spela OS. I april 1948 ombads 14 spelare att skicka in sina mått till fotbollsförbundets uttagningskommitté, då kostymerna inför Olympiaden i London skulle sys upp i god tid. En av dessa spelare var Sven Persson. Han togs också ut i landslaget i maj, men när den slutgiltiga truppen presenterades i början på juli var han inte med.
Under de sista åren i IFK Norrköping var Sven Persson ofta center, då Gunnar Nordahl lämnat för AC Milan. Sin sista match spelade han mot Helsingborg hösten 1949. IFK förlorade med 0-3. Efter den aktiva karriären tränade Sven Persson bland annat Katrineholm SK och Gällivare SK.
Med 68 mål på 147 matcher är Sven Persson IFK:s åttonde främsta allsvenska målskytt genom tiderna.
MÅRTEN MELLBERG
Bilder: Norrköpings Stadsmuseum och privat
1) Sven Persson och Erik “Mulle” Holmqvist.
2) Delar av guldlaget 1943. Övre raden: lagledaren “Nalle” Halldén (i kostym och hatt), Halvar Carlbom, Erik Holmqvist, Knut Nordahl och Einar Steen. Nedre raden: Sven Persson, Lennart Wigren och Torsten Lindberg.
