125 IFK:are – Lennart “Lill-Mulle” Holmqvist
Möjligen hade han det helt enkelt lite för lätt för sig, Lennart Holmqvist. Förmodligen var han också för ung och omogen när han slog igenom, han hade ju nätt och jämnt gått ut folkskolan när han lämnade hemmet och flyttade till Norrköping. Men låt oss ta det från början.
Lennart Holmqvist föddes i Emmaboda men familjen flyttade till Karlskrona och det var därifrån han värvades till IFK Norrköping. Han sågs tidigt som en extrem talang och eftersom hans kända farbröder “Masse” och “Mulle” redan spelade i IFK var klubbvalet – liksom smeknamnet – logiskt.
”Lill-Mulle” spelade oftast vänsterytter. Han var teknisk, extremt snabb och hade ett rent tillslag med vänsterfoten. Ingen sköt så hårt som Lennart Holmqvist. Han var också en rolig och charmig ung man som vårdade sitt yttre och spelade trumpet på Bråvalla flygflottilj, men som inte var överdrivet intresserad av att arbeta.
Under en tid då i princip alla allsvenska fotbollsspelare arbetade heltid och tränade på fritiden stack ”Lill-Mulle” ut. Visst hade han arbete emellanåt men mycket tyder på att han också levde på de övergångspengar han fick vid sina klubbyten. Officiellt fick han inga större summor från klubbarna utan dessa kunde i stället komma från supporterklubbar eller enskilda supportrar.
Sommaren 1950 spelade ”Lill-Mulle” 17 år gammal sin första A-lagsmatch för IFK Norrköping borta mot Djurgården. Han blev målskytt direkt när han bröt in i banan och snyggt sköt 1-1. Ett år senare debuterade han i landslaget när Sverige slog Turkiet med 3-1. Ytterligare ett år därefter kunde han hämta ut en guldmedalj då IFK Norrköping vann sitt sjätte SM-guld. Lennart Holmqvist var då bara 19 år gammal och framtiden tycktes mycket ljus.
Men han var också en rastlös själ som hade svårt att sköta sina förpliktelser utanför planen. 1952 hade han förlorat jobbet och BK Derby i Linköping sades locka med ett erbjudande. Senare samma år vägrade han och lagkamraten ”Putte” Källgren åka med IFK till en bortamatch mot Degerfors, då de tyckte att de fick för dålig ekonomisk ersättning. Följden blev att spelarna blev avstängda från allt idrottsutövande i sex månader.
Men ”Lill-Mulle” vore ju inte ”Lill-Mulle” om han inte kom tillbaka efter avstängningen och gjorde hattrick direkt. När säsongen 1952/1953 summerades hade han gjort elva mål på sju matcher. Efter Allsvenskans slut ställdes IFK mot Inter med “Nacka” Skoglund i en uppvisningsmatch på Idrottsparken. ”Lill-Mulle” gjorde två mål varav ett på en dribblingsräd genom Interförsvaret. I augusti 1953 spelade han som 20-åring sin andra och – skulle det senare visa sig – sista A-landskamp. Han låg bakom två av målen när det blev 3-3 mot Finland.
Var allt då frid och fröjd i relationen med IFK igen? Nja, “Lill-Mulle” sökte sig i alla fall bort från Norrköping. Först sades det att han skulle spela trumpet vid Karlskrona musikkår. Sen fick han istället anställning på brandkåren i Kalmar, och skrev på för nykomlingarna Kalmar FF. Fast han kunde ha hamnat i franska mästarna Reims, det fanns ett kontraktsförslag på bordet men “Lill-Mulle” tackade nej.
“Lill-Mulle” hann inte spela särskilt länge i Kalmar innan han ville tillbaka till IFK Norrköping igen. Först 1955 blev det verklighet. Då hade IFK-spelarna tjatat på lagledaren “Nalle” Halldén om att de behövde ha tillbaka sin lagkamrat på vänsterkanten. Så “Lill-Mulle” återvände till Idrottsparken och tillsammans med “Putte”, “Bajdoff”, “Zamora” och de andra tog man guldet 1956 i en ren guldfinal före ärkerivalerna Malmö FF.
Den andra sejouren i IFK blev ganska kort. Bara dryga halvåret efter guldfinalen styrde han kosan söderut igen och hamnade till sist i IFK Karlskrona.
När han var tillbaka i IFK för en tredje sejour 1959 menade lagledaren ”Åby” Ericson att det var en ny, skötsam och träningsvillig ”Lill-Mulle” som var åter i stan. Han arbetade på en herrekipering nära Folkets hus och levererade även på planen – en sensationell höst ledde till att han togs ut i B-landslaget. Men vintern 1960 var han tillbaka i gamla spår igen. Signaturen ”Sam” skrev i Folkbladet:
Man beklagar att “Lill-Mulle” inte förstår att ta vara på många av de chanser han fått. En mängd klubbar har hjälpt honom till olika mer eller mindre framtidssysselsättningar. ”Lill-Mulle” har misslyckats. Den dag när springandet på en fotbollsplans ytterkant inte längre är av högsta klass är det synd om ”Lill-Mulle”, en av de största talangerna.
Nåja, “Lill-Mulle” hängde i ett tag till. Saltö BK, Helsingborgs IF, Landskrona Bois och Emmaboda IS var några av de klubbar som fick njuta av hans artisteri under 1960-talet. Att det var synd om ”Lill-Mulle”, det skulle han nog inte hålla med om själv. Han uttryckte aldrig missnöjdhet över karriären och njöt av livet både på och utanför planen. När folk senare i livet kom fram på stan och mindes hans ruscher, hans tunga skott och hans mål blev han glad. Och faktum kvarstår – ”Lill-Mulle” Holmqvist var med och bidrog till samtliga IFK:s SM-guld under 1950-talet.
Den 4 december 1996 avled Lennart Holmqvist, 63 år gammal.
MÅRTEN MELLBERG
Foton: Privat och Östra Småland
1) “Lill-Mulle” i Madrid våren 1952. IFK var inbjudna att fira Real Madrid:s 50 års-jubileum. Förutom Real ställdes IFK mot colombianska Millonarios FC med Alfredo Di Stefano.
2) IFK:s guldlag 1951-1952. Översta raden från vänster: Gösta Nordahl, Einar Karlsson, Bengt Gustafsson, Henry Källgren, Herbert Sandin, Lennart Holmqvist
Nedre raden från vänster: Göte Arnell, Karl-Edvin Steen, Torsten Lindberg, Åke Johansson, Olle Håkansson.
3) Med hustrun Gun och Kalmars landshövding Ruben Wagnsson 1953.
4) Tidningsklipp ur Östra Småland 1954 som nog säger ganska mycket om “Lill-Mulle”. Övergången blev dock inte av förrän året senare då han först inte fick tillbaka sitt arbete som trumpetare på F13.
5) “Lill-Mulle” 51 år gammal framför Emmaboda Idrottsplats.
