125 IFK:are – Bengt ”Zamora” Nyholm

Snöfall och plogbilar en vinternatt
Ambulanser och spårvagnar körde i kapp
Luciatåg med tomtar och troll
Zamora och Bajdoff och en jättefotboll
Snön föll…

När Plura Jonsson minns sin barndom från ett fönster i hörnet Kungsgatan/S:t Persgatan i eposet Alice fladdrar ett par välbekanta namn förbi. Det är förstås ingen slump att det är just dessa två. Försvarsklippan Åke ”Bajdoff” Johansson – IFK:s mesta spelare genom tiderna. Och så Bengt ”Zamora” Nyholm, IFK:s förmodligen bäste målvakt någonsin, som också revolutionerade målvaktsspelet genom att jobba långt ut i straffområdet och avvärja situationer tidigt.

”Bajdoffs” storhet får avhandlas i en annan text. Nu ska det handla om Bengt ”Zamora” Nyholm som föddes 1930 i Härnösand. Fadern gick bort när ”Zamora” var liten och modern drev en bespisning för skolelever från sitt hem på Volontärvägen. Redan som ung fick Bengt bidra till hushållskassan genom att dela ut tidningar.

Sitt smeknamn fick han redan som liten knatte då han stod bakom målet på IF Älgarnas hemmamatcher och slängde sig efter bollen. Spanjoren Ricardo Zamora var en av världens främsta målvakter vid den här tiden och med all sannolikhet var det mängder av små och stora burväktare som kallades ”Zamora” vid tidpunkten. Men ingen blev så framgångsrik som Bengt Nyholm.

Nyholm värvades till IFK Norrköping 1948. Han var bara 18 år gammal men hade en faster i staden och flyttade in hos henne på Skepparegatan. Till att börja med var han reserv till Torsten Lindberg, landslagsmålvakten som vunnit fem SM-guld på 1940-talet och även tagit OS-guld i London 1948. Målvakterna var mycket olika. Lindberg var reslig, hade god räckvidd och var något av en träningsnarkoman. ”Zamora” var bara 178 cm lång men kompenserade det med utmärkt spänst och förstklassiga reflexer. Han läste även spelet bra och förflyttade sig gärna långt ut i boxen och även utanför straffområdet. Ibland sprang han kvickt ut, dök framför motståndarnas fötter och knep bollen innan de knappt märkte vad som hände.

Enligt IFK:s lagledare Georg “Åby” Ericson var ”Zamora” lite lat på träning, därför bytte man reservmålvakt ofta så han inte skulle slå sig till ro. Kanske var det dock snarare så att Bengt Nyholm behövde tävlingsmomentet för att anstränga sig till max.

Våren 1949 debuterade ”Zamora” för IFK. Men det var först tre år senare han blev nummer ett på riktigt, då Torsten Lindberg tvingades avrunda spelarkarriären.

Under hela 1950-talet och en bra bit in på 1960-talet var ”Zamora” och ”Bajdoff” en självklar duo i IFK Norrköpings försvar. ”Bajdoff” var en ovanligt spelintelligent och elegant försvarare och ”Zamora” en orädd och djärv målvakt. Samarbetet utvecklades med tiden och Zamora och Bajdoff blev IFK Norrköpings – och kanske även Allsvenskans – mest samspelta radarpar någonsin.

Hur ska man då värdera Bengt Nyholm som målvakt idag? Att han var en av Sveriges främsta – under en period även den främste – är det ingen tvekan om. Man får nog göra bedömningen att han under många år även höll god internationell klass. Det fick han bland annat ett kvitto på när Honved Budapest med legendaren Ferenc Puskas kom på besök till Idrottsparken. Trots att IFK fick stryk med 0-5 berömde Puskas ”Zamora” efteråt.

En sak hade dock Bengt Nyholm otur med – ett öde som han delar med många andra målvakter. Det fanns en samtida lite äldre burväktare som knep landslagströjan. Kalle Svensson från Helsingborgs IF räknas allmänt som en av Sveriges främsta målvakter genom alla tider. Han blev Sveriges förstaval redan 1950 och vaktade sedan Sveriges mål nästan hela 1950-talet.

”Zamora” var några år yngre, och under flera år jämnbra med Kalle Svensson. Enligt många var han till och med bättre än Kalle Svensson inför VM 1958 – men togs ändå inte ut i truppen. Detta då landslagsledningen ofta vägde in vilka klubblag som var representerade i landslaget. Det fanns helt enkelt redan för många spelare med IFK-koppling i blågult.

Själv var ”Zamora” inte upprörd över att Kalle Svensson – en klassmålvakt med mer rutin – var förstavalet. Men nog fanns det en bitterhet över att inte ens vara uttagen i truppen.

Efter VM fick han ändå en slags revansch. Den 28 oktober 1959 gjorde landslaget något som endast Ungern gjort tidigare: man besegrade England på Wembley. På planen fanns ”Bajdoff”, Sven Axbom och Torbjörn Jonsson från IFK Norrköping. Och så en av planens bästa spelare – Bengt ”Zamora” Nyholm.

De här åren hade Bengt Nyholm även stora framgångar med klubblaget, slutet på 1950- och början på 1960-talet är en av IFK Norrköpings allra starkaste epoker. Mycket tack vare två defensiva pjäser som fått spela ihop sig under många år – ”Zamora” och ”Bajdoff”. Det blev följaktligen fem guld och tre stora silver mellan 1956 och 1963. Dessutom tilldelades ”Zamora” Guldbollen 1961.

Men en sak skavde lite för Bengt Nyholm, även om han aldrig sa det rakt ut. Under sin första mästarsäsong fick han inget guld då bara de elva spelarna som gjorde flest matcher tilldelades medalj. Han och Torsten Lindberg hade delat på målvaktsposten under säsongen men ingen av dem fick medalj.* Alltså hade ”Bajdoff” sex guldmedaljer men själv hade “Zamora” ”bara” fem.

Trots att han fick benet avsparkat i augusti 1964 och hade börjat satsa lite mer på den civila karriären så var han ändå tillbaka i maj 1965 på planen. Han ville ju gärna ha det där sjätte guldet. Efter säsongen 1965 insåg han ändå att det var över – det fanns inte längre tid för både fotboll och ett krävande heltidsjobb.

När han la handskarna på hyllan var det efter nästan 300 allsvenska matcher för IFK Norrköping. Endast “Bajdoff” och Jonas Lind har gjort fler.

Den 11 september 2015 avled Bengt Nyholm, 85 år gammal.

MÅRTEN MELLBERG

Fotnot: Torsten Lindberg fick i efterskott sin 6:e guldmedalj, då det beslutades att spelare som deltagit i mer än hälften av matcherna hädanefter skulle få medalj.

Samtliga texter om 125 IFK:are finns här.

Bildtexter:

1) En 17-årig “Zamora” i Älgarnas tröja 1947.

2) Mot Milan i Gunnar Nordahls tackmatch 1949

3) Laget mot Milan. Övre raden: Bertil Remnegård, Einar Karlsson, Knut Nordahl, Bengt Gustavsson, Nils Lieholm, Stig Sundqvist, “Nalle” Halldén.
Nedre raden: Göte Arnell, Nils Olofsson, Bengt Nyholm, Gösta Malm, Holger Nyman.

4) Väntar på spårvagnen i Frankfurt 1949. Övre raden: Erik Holmqvist, Åke Johansson, Torsten Lindberg, Lars Andersson, Bengt Nyholm, Sven Persson, Halvar Carlbom, Torsten Elvhage. Nedre raden: Holger Nyman, Göte Arnell, Bertil Remnegård, Gösta Malm.

5) Tillsammans med Hans Rosander.

6) I kamp om bollen med MFF:s Rolf “Tejpen” Björklund. Malmö Stadion, 1960-tal.