125 IFK:are – Bengt “Julle” Gustavsson
Bengt Gustavsson fick ingen lätt start på livet. Han växte upp med en ensamstående mamma som blivit änka. Hans tre äldre systrar fick bo på barnhem och hans äldre bror dog när Bengt var i tonåren. Mamman jobbade som mjölkerska och under en period bodde familjen i Julita – därifrån fick yngste sonen sitt smeknamn. Redan som litet barn fick ”Julle” vänja sig vid att klara sig mycket själv. Som 15-åring började han arbeta på bruket i Gusum.
Kanske var det i den tuffa barndomen som strävan efter ett bättre liv föddes. En strävan som skulle ta honom ända till en proffskarriär i Italien och VM-final i fotboll. En drivkraft som bar så långt att Bengt ”Julle” Gustavsson kom att bli en av de bästa spelarna som IFK Norrköping någonsin haft.
Året var 1947 när han 19 år gammal – efter ett tips från Nils Liedholm – kom till IFK Norrköping. Han var då bagare till yrket. Inte så praktiskt för den som oftast tränade sent på kvällen. Men för Julle blev det ändå en fördel. Han dök upp på Idrottsparken tidigt på eftermiddagen och drillades då extra av tränaren Lajos Czeizler. Ungraren tog den unge spelaren under sina vingar och senare i livet skulle Bengt Gustavsson tillskriva extraträningen med Cziezler stort värde.
Julle var forward men skolades om till mittback, där han styrde spelet med elegans och spelskicklighet.
Han kom in i ett IFK som genomgick en generationsväxling. Efter guldåren på 1940-talet följde några säsonger utan toppstrid. Men säsongen 1951/1952 var IFK Norrköping återigen en vinnarmaskin. Man gick igenom hösten obesegrade och förlorade till slut bara två av tjugotvå matcher. IFK:s sjätte SM-guld var ett faktum.
1952 var Julle också med och tog brons vid OS i Helsingfors. Året innan hade han debuterat i landslaget. 1953 tilldelades han Guldbollen som Sveriges främste fotbollsspelare och 1955 togs han ut i ett lag med europeiska fastlandets bästa spelare i en match mot Storbritannien. Då var han 27 år gammal och borde ha sina bästa år framför sig. Samtidigt hade han börjat tröttna lite på att vara fotbollsspelare.
En anledning var hans yrke. Han hade nu sadlat om från bagare till polis, och arbetstiderna i kåren passade ofta inte ihop med träningar och matcher. Dessutom var det ingen fördel att alla visste vem man var vid patrullering eller ingripanden.
Därför tackade han ja när han fick ett erbjudande om att arbeta med säkerhetsfrågor på Facit i Åtvidaberg sommaren 1955. Han spelade kvar hösten i IFK men anslöt sedan till ÅFF, då i andradivisionen. Tankarna fanns att hålla på några år till på lite lägre nivå och sen avrunda karriären. Men ödet ville annorlunda.
Sommaren 1956 kom ett anbud från italienska Atalanta. Efter lite turer och – även denna gång – med hjälp av vännen Nils Liedholm skrev han på och flyttade till Bergamo. Kärestan Birgit, som han hade träffat på Kafé Orion på Bråddgatan, blev kvar i Sverige men flyttade ner efter två år.
Åren i Italien var lyckade för ”Julle”, det blev närmare 150 matcher i Serie A och Serie B. Det var även under den perioden han spelade VM på hemmaplan 1958. Men det var nära att Atalanta inte släppte honom till mästerskapet då laget var aktuellt för negativt kval. Men ”Julle” anslöt till landslaget sent inpå mästerskapet och blev en av lagets främsta när Sverige tog silvermedalj.
I Italien var det dock svårt att kombinera familjeliv och fotboll. Laget tog ofta in på hotell flera dagar innan match för att slippa distraktioner, men när Atalantas ledning krävde att spelarna lämnade hemmet redan på tisdagen inför söndagens ligamatch hade ”Julle” och Birgit fått nog. Anbud från svenska klubbar saknades inte, ofta med erbjudande om ett yrke vid sidan av fotbollen. Men ”Julle” lydde Gunnar Nordahls råd: ”Vad du än gör, ta inget jobb som du inte behärskar”. Det slutade med att ”Julle” och familjen vände åter till Åtvidaberg och Facit. Han var tillbaka en sväng i landslaget och bildade bland annat mittlås med ”Bajdoff” när Sverige slog Sovjet med 1-0.
1965 avslutade “Julle” spelarkarriären, och blev därefter tränare i ÅFF. Där blev han känd som en tuff pådrivare som la mycket fokus på kondition. När spelarna gav sig ut på en löprunda tog ”Julle” alltid täten. Vid ett tillfälle pulsade ÅFF-spelarna runt Bysjön i hög snö en förmiddag med ”Julle” i spetsen. Spelarna var helt slut efteråt, men Julle tog på sig skidorna och åkte en tur för nöjes skull senare på eftermiddagen.
Men det hårda arbetet gav resultat. ”Julle” byggde upp ÅFF och var med om att ta upp laget till Allsvenskan, vinna Svenska Cupen och etablera klubben som ett allsvenskt topplag.
1975 var Julle tillbaka i IFK Norrköping som tränare. Han var intensiv och del uppfattade honom som auktoritär. Det handlade om att träna hårt och inte vika ned sig. Samtidigt lade han stor vikt vid att analysera motståndarna. Det var också viktigt med stil och klass. Under ”Julles” tid i klubben infördes enhetliga klubbkostymer för spelarna. Trots att han närmade sig 50 var hans fysik fortfarande oklanderlig. Han sprang alltid först under löpningen runt Åbackarna.
Men 1978 gick ”Julle” och IFK Norrköping skilda vägar. ”Julle” tog över Hammarby och Gunnar Nordahl tog över i IFK. Men “Julle” kom tillbaka som assisterande under Kent Karlsson i slutet av 1980-talet. Sina sista år innan pensionen 1993 var han verksam inom IFK:s ungdomsverksamhet.
VM 1958 blev den enskilda händelse som mer än något annat satte avtryck i ”Julles” liv. Han bjöds in till mängder av återträffar och uppmärksammades i många olika sammanhang. Flera gånger återsåg han Pelé och vid ett av dessa tillfällen träffade han även kungafamiljen.
Den 16 februari 2017 gick Bengt Gustavsson bort, 89 år gammal.
MÅRTEN MELLBERG
Bilder: Bildbyrån, Norrköpings Stadsmuseum, Wikipedia och privat
- Julle i IFK-tröjan, förmodligen 1954.
- I Atalanta säsongen 1958-1959. Julle längst upp till vänster.
- Eleganten. För Julle var det viktigt med stil och klass.
- Tillbaka i ÅFF tidigt 1960-tal. Bollgeniet Roger Magnusson längst upp till vänster.
- Tillsammans med tränarkollegorna Antonio Durán och Torsten Lindberg 1968.
- På ÅFF:s tränarbänk 1969
- Som assisterande i IFK Norrköping 1987
